Kajsa loves Lilla Sinnerstad
Jag sitter här med en kall Guiness efter att ha jobbat hela helgen.
Jag har fortfarande inte hittat alla ord men jag gör ett nytt försök, för 6e gången.
Det börjar närma sig en månad i det nya stallet. Jag trodde att det skulle kännas väldigt konstigt och jag var beredd på att känna mig utanför. Lilla Sinnerstad är för mig en stor, snygg, prydlig, trevlig och häftigt DRESSYRSTALL. Och visst är det ett dressyrstall. Hästarna i stallet är väldigt dresserade och trevliga och stallchefen är tränare. Jag har själv haft ett pass för henne med Luisa, ett Quartersto som jag försöker rehabilitera samtidigt som att hon är mamma till kära Olivia. Man är aldrig fullärd och jag fick många goda tips i tömkörningen. Personerna jag har mött i stallet är fenomenala på sina egna vis. Det svämmar över av personligheter - trevliga sådana.
Det börjar närma sig en månad i det nya stallet. Jag trodde att det skulle kännas väldigt konstigt och jag var beredd på att känna mig utanför. Lilla Sinnerstad är för mig en stor, snygg, prydlig, trevlig och häftigt DRESSYRSTALL. Och visst är det ett dressyrstall. Hästarna i stallet är väldigt dresserade och trevliga och stallchefen är tränare. Jag har själv haft ett pass för henne med Luisa, ett Quartersto som jag försöker rehabilitera samtidigt som att hon är mamma till kära Olivia. Man är aldrig fullärd och jag fick många goda tips i tömkörningen. Personerna jag har mött i stallet är fenomenala på sina egna vis. Det svämmar över av personligheter - trevliga sådana.
Det va kanske ett galet beslut att flytta en PSSM-positiv häst och en 1,5åring till ett träningstall med utetider 8-16. Men det går rätt bra och jag har inte ens börjat att ha Luisa gående i skrittmaskinen eller skrittbandet som finns på anläggningen. Olivia verkar vänja sig och vi börjar hitta tillbaka till vår träning inför Halter, Showmanship och LL. Men hon har haft det aningens svårt med alla flyttar, vilket är förståerligt. Vi får se hur det utvecklar sig, jag känner just nu att jag tänker ta för givet att det kommer gå bra (jag pallar inte byta stall hela tiden pga "omständigheter").
Det är så skönt att inte stå där själv, ute i ett stall långt ute i skogen. Lilla Sinnerstad känns som en investering i min hälsa haha! Och Elin! The one and only Elin!
ÄSCH. Jag får väl uppdatera bloggen oftare för att ge er rätt, underbara bild av detta FENOMENALA ställe. I LOVE LILLA SINNERSTAD.
ÄSCH. Jag får väl uppdatera bloggen oftare för att ge er rätt, underbara bild av detta FENOMENALA ställe. I LOVE LILLA SINNERSTAD.
Fenomenal dag!
challenge accepted!
Fina Ubben
Ibland är det bara att luta sig tillbaka
Sweet child o mine "Olivia"
Inne på mitt badrum...
Var glad över det som finns.
Det kändes som en vild chansning att ta Ubbe för ett träningspass med under 24 h kvar tills det bara står två hästar kvar i stallet. Men jag kände lite att jag har ridit Ubbe i en månad nu utan att låta de känslorna ta överhanden, det är snarare så att jag har hittat ett bättre fokus på Ubbe för att jag har varit tvungen. Jag hade inte så höga krav, böja igenom honom lite lätt i skritten och sen rida hem, typ. Men Ubbe ville trava redan innan vi kom in på ridbanan, Ubbe ville få jobba och då fick han göra det. Jag hittade lite personliga knappar hos mig själv som kommer bidra med mycket positivt, jag fick lite djupare förståelse och dagens ridpass handlade nog mer om mig än om Ubbe. Vilket i sig är bra eftersom det betyder att Ubbe inte krävde lika mycket av mig utöver den vanliga ridningen. Ubbe har blivit så vuxen!
Jag är ju lite sån att jag gärna experimenterar lite. Testar lite hur jag kan använda de olika övningarna på olika vis. Och det är ju bra i sig, att jag är uppfinningsrik och så. Men en tränare har ju oftast en ungefärlig utbildningsväg och det är kanske klokast av mig att liksom bara följa den. Se till att det vi jobbat med på träningarna är det jag jobbar med när jag kommer hem och inte hittar på en massa eget och missar ett par grundstenar. Dessutom så fick jag ju väldigt mycket saker att plocka med på hemmaplan. Bättre att satsa på att göra ett par grejer så bra jag bara kan. Inte flyga iväg åt tusen olika håll och göra allt halvdant.
Jag är ju lite sån att jag gärna experimenterar lite. Testar lite hur jag kan använda de olika övningarna på olika vis. Och det är ju bra i sig, att jag är uppfinningsrik och så. Men en tränare har ju oftast en ungefärlig utbildningsväg och det är kanske klokast av mig att liksom bara följa den. Se till att det vi jobbat med på träningarna är det jag jobbar med när jag kommer hem och inte hittar på en massa eget och missar ett par grundstenar. Dessutom så fick jag ju väldigt mycket saker att plocka med på hemmaplan. Bättre att satsa på att göra ett par grejer så bra jag bara kan. Inte flyga iväg åt tusen olika håll och göra allt halvdant.
Så idag travade vi runt på volt. Det blev ett simpelt pass som kändes bra. Det är ju det viktiga, att vi är glada efteråt och nöjda med vår insats.
Nu kan jag med gott samvete låta Ubbe vila i två dagar om jag behöver tid för att återhämta mig och hitta fokuset igen. Det är lite synd att jag inte har hittat en ridväg som jag bara kan ut och skritta på, det är hus och bilar och kor och saker överallt på de vägarna jag vet om. Jag vill ha en ridväg som är tyst, stilla och där man kan höra fåglarna kvittra. Gärna med en mysig plats för kaffepaus! Nej, fokusera Kajsa. Dags att gå att lägga sig. Ingen mening att skjuta upp det för morgondagen kommer i vilket fall. Var glad över det som finns och för de stunder som du fått, inte de som inte kommer.
Nu kan jag med gott samvete låta Ubbe vila i två dagar om jag behöver tid för att återhämta mig och hitta fokuset igen. Det är lite synd att jag inte har hittat en ridväg som jag bara kan ut och skritta på, det är hus och bilar och kor och saker överallt på de vägarna jag vet om. Jag vill ha en ridväg som är tyst, stilla och där man kan höra fåglarna kvittra. Gärna med en mysig plats för kaffepaus! Nej, fokusera Kajsa. Dags att gå att lägga sig. Ingen mening att skjuta upp det för morgondagen kommer i vilket fall. Var glad över det som finns och för de stunder som du fått, inte de som inte kommer.
Ignorance is bliss.
Jag har de senaste timmarna letat efter min bankdosa. Jag har letat igenom hela min lägenhet flera gånger om utan resultat medan mamma har hjälpt mig med disken. Under en kort stund när jag gav upp och satte mig med katten på köksgolvet så säger mamma ungefär såhär,
Du har varit med om så mycket att det är bra att du själv inte förstår.
Då kan man ju undra vad det är för något hon menar, vad alla dessa saker är som jag inte förstår, som jag inte minns och som jag med stor sannolikhet har packat in i lådor, tejpat igen och lagt på hyllan för långtidsförvaring. Det är mycket saker som har hänt senaste året, saker som kastat ner mig djupt i djupet och smällt igen dörren framför näsan på mig. Tack och lov så stämmer det mamma säger, jag förstår inte. Jag väljer att stå oförstående och inaktiv i mina minnen och mina olika situationer. Jag blickar bara framåt, jag blickar mot ett liv där jag kommer få kompromissa med allt för att ta mig vidare, jag accepterar detta. Jag accepterar att mycket kommer tvinga mig att kompromissa. Det som är viktigt för mig är att inte kompromissa med min egna moral, etik, människosyn och livsfilosofi. Det är viktigt att jag inte kompromissar bort mig själv i processen att leva, det är mitt liv jag ska leva. Inte någon annans liv, inte för någon annans skull.
Jag väljer att leva utifrån min livserfarenhet.
Helgen har varit bättre än bäst. Jag började min lördag med att åka iväg och träna för en ny tränare. Jag var fast besluten om att få det att fungera även om det skulle bli fel. Jag var inställd på att behöva försvara mig, förklara mig och lirka och nysta med tränaren för att det skulle bli så bra som möjligt för Ubbe. Ubbe är inte den hästen som man bara gör med, han är inte sådan att han bara accepterar och låter sig bli guidad och skolad till saker. Nej, Ubbe han kickar. Han bockar. Han biter efter skänkeln. Han kickar ännu mer och han biter ännu mer. För ni ska veta att denna häst har attityd och integritet samtidigt som han fortfarande är väldigt valpig. För mycket för en enkel människa som mig men vi får det att fungera, jag kompromissar med att inte utsätta honom för situationer där han måste försvara sin integritet eller där attityden skiner igenom som en sol en molnfri dag. Vi har kommit en bra bit på vägen och efter denna helgen har vi nått nya höjder. Tränaren jag åkte till matchade nämligen Ubbe hur mycket som helst och matchar tränaren Ubbe så är det rätt för mig med. Jag håller bara tummarna att det kommer fortsätta vara på denna vägen, att inget händer som rubbar detta så hela skutan går i grund, exploderar och imploderar återigen. Jag vill bara träna igen!
Min lördag slutar inte där!
Du har varit med om så mycket att det är bra att du själv inte förstår.
Då kan man ju undra vad det är för något hon menar, vad alla dessa saker är som jag inte förstår, som jag inte minns och som jag med stor sannolikhet har packat in i lådor, tejpat igen och lagt på hyllan för långtidsförvaring. Det är mycket saker som har hänt senaste året, saker som kastat ner mig djupt i djupet och smällt igen dörren framför näsan på mig. Tack och lov så stämmer det mamma säger, jag förstår inte. Jag väljer att stå oförstående och inaktiv i mina minnen och mina olika situationer. Jag blickar bara framåt, jag blickar mot ett liv där jag kommer få kompromissa med allt för att ta mig vidare, jag accepterar detta. Jag accepterar att mycket kommer tvinga mig att kompromissa. Det som är viktigt för mig är att inte kompromissa med min egna moral, etik, människosyn och livsfilosofi. Det är viktigt att jag inte kompromissar bort mig själv i processen att leva, det är mitt liv jag ska leva. Inte någon annans liv, inte för någon annans skull.
Jag väljer att leva utifrån min livserfarenhet.
Helgen har varit bättre än bäst. Jag började min lördag med att åka iväg och träna för en ny tränare. Jag var fast besluten om att få det att fungera även om det skulle bli fel. Jag var inställd på att behöva försvara mig, förklara mig och lirka och nysta med tränaren för att det skulle bli så bra som möjligt för Ubbe. Ubbe är inte den hästen som man bara gör med, han är inte sådan att han bara accepterar och låter sig bli guidad och skolad till saker. Nej, Ubbe han kickar. Han bockar. Han biter efter skänkeln. Han kickar ännu mer och han biter ännu mer. För ni ska veta att denna häst har attityd och integritet samtidigt som han fortfarande är väldigt valpig. För mycket för en enkel människa som mig men vi får det att fungera, jag kompromissar med att inte utsätta honom för situationer där han måste försvara sin integritet eller där attityden skiner igenom som en sol en molnfri dag. Vi har kommit en bra bit på vägen och efter denna helgen har vi nått nya höjder. Tränaren jag åkte till matchade nämligen Ubbe hur mycket som helst och matchar tränaren Ubbe så är det rätt för mig med. Jag håller bara tummarna att det kommer fortsätta vara på denna vägen, att inget händer som rubbar detta så hela skutan går i grund, exploderar och imploderar återigen. Jag vill bara träna igen!
Min lördag slutar inte där!
Vi körde raka vägen från stallet till ett annat stall där vi har en vän med en arbetshäst. En ardenner vid namn Maja. Maja är stor som ett hus men ändå liten för att vara ardenner. Jag och mamma skulle få testa på att köra med Maja i skogen! Det är väldigt häftigt att se hur denna robusta häst jobbar och tar i, går i marker och underlag som jag inte hade låtit Ubbe gå i, dessutom med en stor stock bakom sig! Wow säger jag bara. Jag vill också ha en Maja! Och ett eget litet kalhygge att jobba med. Haha!
Min söndag blev väldigt trött och seg. Det tog egentligen till lunch innan jag återfick min hjärnverksamhet och blev sugen på att hitta på något med Ubbe. Det är nämligen så att Ubbe måste jobba nu, han måste liksom... Slimma sig lite. Bli av med tjockismagen som han samlat på sig under alla vilor under 2013, främst under vintern. Jag valde att ta ett tömkörningspass med Ubbe nere på ridbanan. Jag valde dessutom att tömköra honom längst med vägen dit, han har ju stabiliserats. Vilken kille alltså! Så duktig som väntar när det kommer bilar i korsningen och bryr sig inte alls vid mötande bilar. Vad han växer mentalt hela tiden. Tömkörningspasset gick förhållandevis bra, vi gjorde galoppen rätt dåligt men destu bättre gick traven. Jag tror att lördagens ridpass gav ringar på vattnet till tömkörningen för Ubbe gick både i ett annat tempo och en djupare/lägre/längre form i traven. Helt toppen helt enkelt, duktiga lilla häst! Och duktiga Kajsa!
Och jag väljer att skita i alla nerpackade lådor ett tag till. Jag har ett par med datumstämlpar för imorgon då jag ska iväg och prata av mig. Men det är imorgon. Idag tänker jag njuta!
Min söndag blev väldigt trött och seg. Det tog egentligen till lunch innan jag återfick min hjärnverksamhet och blev sugen på att hitta på något med Ubbe. Det är nämligen så att Ubbe måste jobba nu, han måste liksom... Slimma sig lite. Bli av med tjockismagen som han samlat på sig under alla vilor under 2013, främst under vintern. Jag valde att ta ett tömkörningspass med Ubbe nere på ridbanan. Jag valde dessutom att tömköra honom längst med vägen dit, han har ju stabiliserats. Vilken kille alltså! Så duktig som väntar när det kommer bilar i korsningen och bryr sig inte alls vid mötande bilar. Vad han växer mentalt hela tiden. Tömkörningspasset gick förhållandevis bra, vi gjorde galoppen rätt dåligt men destu bättre gick traven. Jag tror att lördagens ridpass gav ringar på vattnet till tömkörningen för Ubbe gick både i ett annat tempo och en djupare/lägre/längre form i traven. Helt toppen helt enkelt, duktiga lilla häst! Och duktiga Kajsa!
Och jag väljer att skita i alla nerpackade lådor ett tag till. Jag har ett par med datumstämlpar för imorgon då jag ska iväg och prata av mig. Men det är imorgon. Idag tänker jag njuta!
Ima Sugar Chip "Lasse"
Jag är i bitar och jag ser inte fram emot den tiden som kommer. Jag vet inte hur jag ska skriva detta på ett bra vis så jag skriver det så bra jag kan.
Det är.
Det är som det är.
Vi har gjort allt vi har kunnat. Vi har vårdat och pysslat om mitt livs bästa häst. Vi har åkt många timmar transport till kliniker. Vi har tagit mängder med röntgenplåtar. Vi har pratat med flera veterinärer om second opinions. Lasses bogledsskada är för stor, Lasse har för mycket artros, Lasse kommer inte ens kunna gå i hagen, Lasse har för ont. Jag hatar detta. Jag avskyr det av hela mitt hjärta. Det är orättvist. Det är hemskt och det är för jävligt.
Vi kommer att låta Lasse springa vidare.
Under den vecka som gått har vi sett till att få alla papper klara. Vi har funderat på hur vi på bästa vis kan ge Lasse det bästa in till det sista. Jag har med ångesten upp över huvudet svalt ner detta så jag har kunnat se på denna perfekta hästen utan att spy, utan att minsta kontrollen vid intag från sjukhagen. Lasse ska ha det bästa till sin sista stund. Jag beklagar. Jag har hållt på detta tills efter min träning med Ubbe, jag har inte vågat låta situationen med Lasse bli större eftersom det enda som håller ihop mig är Ubbe. Nu fick det vara nog. Nu har ni också fått veta. Jag beklagar.
Det är.
Det är som det är.
Vi har gjort allt vi har kunnat. Vi har vårdat och pysslat om mitt livs bästa häst. Vi har åkt många timmar transport till kliniker. Vi har tagit mängder med röntgenplåtar. Vi har pratat med flera veterinärer om second opinions. Lasses bogledsskada är för stor, Lasse har för mycket artros, Lasse kommer inte ens kunna gå i hagen, Lasse har för ont. Jag hatar detta. Jag avskyr det av hela mitt hjärta. Det är orättvist. Det är hemskt och det är för jävligt.
Vi kommer att låta Lasse springa vidare.
Under den vecka som gått har vi sett till att få alla papper klara. Vi har funderat på hur vi på bästa vis kan ge Lasse det bästa in till det sista. Jag har med ångesten upp över huvudet svalt ner detta så jag har kunnat se på denna perfekta hästen utan att spy, utan att minsta kontrollen vid intag från sjukhagen. Lasse ska ha det bästa till sin sista stund. Jag beklagar. Jag har hållt på detta tills efter min träning med Ubbe, jag har inte vågat låta situationen med Lasse bli större eftersom det enda som håller ihop mig är Ubbe. Nu fick det vara nog. Nu har ni också fått veta. Jag beklagar.
Hypokondrisk
"vild"
Det blir svettigt under en säkerhetsväst.
Dagens ridpass har följande positiva saker:
- vi fick till en ökad trav på långsidorna och en lugn trav på kortsidorna flera gånger om i båda varven
- vi fick till flertals bra småvolter i hörnen
- vi fick till flertals bra småvolter i hörnen
- vi testade på skänkelvikning utan att det gick dåligt
- jag gjorde time-out och satt på Ubbe och gjorde medveten andning tills det bubblade i magen och Ubbe vilade på ett bakben.
Dagens ridpass har följande mindre bra saker:
- Ubbe blev okoncentrerad av fågeln som lät men aldrig visade sig. Det betydde att ridning enbart skedde när hans huvud och syn var riktad bort från delen där fågeln lät.
Dagens ridpass har följande mindre bra saker:
- Ubbe blev okoncentrerad av fågeln som lät men aldrig visade sig. Det betydde att ridning enbart skedde när hans huvud och syn var riktad bort från delen där fågeln lät.
- skänkelvikningarna var inte perfekta vilket är förståerligt, det är inget vi brukar träna på.
- det räckte inte med medveten andning, jag kunde inte få Ubbe koncentrerad ändå och valde att sitta av och gå hem.
Jag blir väldigt ledsen när min förmåga att guida och hjälpa Ubbe brister. Jag tycker att det är skit och piss. Automatiskt går tankarna till att få honom såld, hitta någon som kan guida honom bättre än vad jag kan och som kan plocka fram det bästa ur honom. Men detta är ju inget som jag behöver tänka på när jag sitter på honom, när vi är mitt uppe i ett ridpass. Jag behöver skilja på att agera och att vara i nuet. När jag sitter på hästen är det bara nuet som spelar roll, att visualisera målen och hämta känslan därifrån.
Jag blir väldigt ledsen när min förmåga att guida och hjälpa Ubbe brister. Jag tycker att det är skit och piss. Automatiskt går tankarna till att få honom såld, hitta någon som kan guida honom bättre än vad jag kan och som kan plocka fram det bästa ur honom. Men detta är ju inget som jag behöver tänka på när jag sitter på honom, när vi är mitt uppe i ett ridpass. Jag behöver skilja på att agera och att vara i nuet. När jag sitter på hästen är det bara nuet som spelar roll, att visualisera målen och hämta känslan därifrån.
Nu ska jag hitta på något helt annorlunda. Jag vet bara inte vad. Jag är rätt så trött och seg, kall om fötterna och seg i huvudet. Andas lite kanske. Men först måste jag komma på en rubrik. Vet ni om hur svettigt det blir under en säkerhetsväst?
Andas in. Andas ut.
En skitskraj optimist.
Jag har för många ord som vill ut. Jag har för mycket saker som behöver pysas ut för att minska trycket inombords. Jag gör mina andningsövningar på löpande band, jag ligger på golvet mer än vad jag ligger i sängen känns det som. Andas in, andas ut, andas in, andas ut. I ren desperation hittar jag olika minnen, olika saker att skriva om men jag kommer aldrig fram till grunden. Jag går som katten kring het gröt för verkligheten är så hemsk. Jag gråter inte längre men jag känner trycket av tårarna, det är inte bra.
Är det något som jag lärt mig med mina 14 år av depression och ångest så är det att prioritera det som är positivt. Det viktigaste är att hitta det som är bra, det som ger energi och det som ger glädje. Det är jätteviktigt att inte fastna i det negativa, i det tråkiga, att gå in i överlevnadsinstinkterna. Dvs att se till att överleva varje dag. Det viktigaste är att se till att livet inte är för plågsamt, att ta vara på alla tillfällen att leva, att fortsätta drömma, att fortsätta visualisera framtiden. Att inte fastna i det dåliga. Det kommer lösa sig.
Så därför skriver jag. Min hjärna letar ständigt efter sätt att kasta ner mig i djupet, dra i handbromsen och få mig att ge upp. Jag älskar att leva. Jag älskar alla stunder då jag får tillbaka energi och jag prioriterar att utsätta mig för fler av de situationer som kan ge energi. Men jag vet att jag är på gränsen. Jag ser varningssignalerna. Jag ser också en styrka som jag inte brukar ha, jag är funktionell i kropp och knopp. Detta kommer ha ett slut, situationerna kräver av mig att jag är stark ett tag till. Jag ber bara till gud att jag kan slappna av sen.
Jag vet att jag skriver om hur jag är positiv, hur jag visualiserar, hur jag tänker. Men ni får gärna visa att ni bryr er ändå, för det är fan inte lätt just nu. Jag bygger förhoppningsvis upp ett säkerhetsnät med detta inlägget, jag har inte lust att gå vilse. Imorgon ska jag grooma min Ubbe.
Andas in, andas ut, andas in, andas ut, andas in, andas ut.
Är det något som jag lärt mig med mina 14 år av depression och ångest så är det att prioritera det som är positivt. Det viktigaste är att hitta det som är bra, det som ger energi och det som ger glädje. Det är jätteviktigt att inte fastna i det negativa, i det tråkiga, att gå in i överlevnadsinstinkterna. Dvs att se till att överleva varje dag. Det viktigaste är att se till att livet inte är för plågsamt, att ta vara på alla tillfällen att leva, att fortsätta drömma, att fortsätta visualisera framtiden. Att inte fastna i det dåliga. Det kommer lösa sig.
Så därför skriver jag. Min hjärna letar ständigt efter sätt att kasta ner mig i djupet, dra i handbromsen och få mig att ge upp. Jag älskar att leva. Jag älskar alla stunder då jag får tillbaka energi och jag prioriterar att utsätta mig för fler av de situationer som kan ge energi. Men jag vet att jag är på gränsen. Jag ser varningssignalerna. Jag ser också en styrka som jag inte brukar ha, jag är funktionell i kropp och knopp. Detta kommer ha ett slut, situationerna kräver av mig att jag är stark ett tag till. Jag ber bara till gud att jag kan slappna av sen.
Jag vet att jag skriver om hur jag är positiv, hur jag visualiserar, hur jag tänker. Men ni får gärna visa att ni bryr er ändå, för det är fan inte lätt just nu. Jag bygger förhoppningsvis upp ett säkerhetsnät med detta inlägget, jag har inte lust att gå vilse. Imorgon ska jag grooma min Ubbe.
Andas in, andas ut, andas in, andas ut, andas in, andas ut.
Minnesbilder
Mina tre kraftfulla vapen.
När jag var liten hade jag en återkommande dröm. I denna drömmen skulle jag hjälpa jordens befolkning att flyga till månen. Vi byggde och byggde på vår rymdraket! Världen var som gjord i lera, människorna wobblade som gele och känslan var väldigt konstig, grå-brun på något vis. Väldigt konstigt. I denna dröm kom dagen med stort D, dagen då vi skulle skjuta iväg vår rymdraket. Vi firade och vi var väldigt glada! Men sen såg vi hur månen blev större och större. Månen var påväg att trilla ner på jorden! Panik utbröt i gele-lera-världen. Denna dröm om att åka till månen gick helt i kras när månen trillade ner på jorden och utplånade allt liv.
Jag har än idag lite problem med att "det kommer ändå inte gå vägen i slutändan" och jag har svårt att bygga upp en förhoppning. Men jag gör ständigt nya försök för att motbevisa detta. Jag står just idag eller mer bokstavligt så sitter jag här idag och visualiserar. I min ena hand håller jag två drömmar som kommer bli krossade inom de närmaste veckorna och månaderna, i min andra hand håller jag mitt hopp om framtiden. Om ni ser detta framför er så kan ni också se att mellan mina två vågskålar sitter mina kraftigaste vapen, mitt hjärta, mina lungor och min hjärna. Just idag jobbar de tre på högtryck för att sortera och bearbeta drömmar, jag får verkligen se till att min andning fortsätter att vara djup. Jag får panik efter bara en kort stund med ytlig andning, jag håller andan och får spänningar i bröstkorgen. Att andas medvetet, att andas korrekt är mitt vapen för en fungerande hjärna och en stabil och lugn puls från mitt hjärta.
Två stycken drömmar kommer gå i kras.
Två väldigt stora drömmar.
Jag visualiserar min framtid utan drömmar som går i uppfyllelse och där finns hopp. Där finns glädje. Världen kommer inte gå under, livet kommer forsätta.
Jag har än idag lite problem med att "det kommer ändå inte gå vägen i slutändan" och jag har svårt att bygga upp en förhoppning. Men jag gör ständigt nya försök för att motbevisa detta. Jag står just idag eller mer bokstavligt så sitter jag här idag och visualiserar. I min ena hand håller jag två drömmar som kommer bli krossade inom de närmaste veckorna och månaderna, i min andra hand håller jag mitt hopp om framtiden. Om ni ser detta framför er så kan ni också se att mellan mina två vågskålar sitter mina kraftigaste vapen, mitt hjärta, mina lungor och min hjärna. Just idag jobbar de tre på högtryck för att sortera och bearbeta drömmar, jag får verkligen se till att min andning fortsätter att vara djup. Jag får panik efter bara en kort stund med ytlig andning, jag håller andan och får spänningar i bröstkorgen. Att andas medvetet, att andas korrekt är mitt vapen för en fungerande hjärna och en stabil och lugn puls från mitt hjärta.
Två stycken drömmar kommer gå i kras.
Två väldigt stora drömmar.
Jag visualiserar min framtid utan drömmar som går i uppfyllelse och där finns hopp. Där finns glädje. Världen kommer inte gå under, livet kommer forsätta.
Ubbes och min plan för 2014
Nu har det varit så mycket prat om andning hit och ångest dit i de senaste inläggen, nu är det nog med det. Jag har fått tillbaka gnistan och satt igång Ubbe ordentligt. Jag har även hittat en westerntränare inom rimligt avstånd som jag hoppas starkt på. Men Ubbe är inte riktigt igång nog för att släpas med till träning, hur mycket jag än vill, så jag har spenderat tid med att plocka fram lite mål med 2014. Det är lite skillnad från förra årets träning och mål som du hittar här, http://mittlivtillskogs.blogg.se/2013/march/ubbes-traning-och-mal.html
Ubbes och min plan för 2014.
Mina mål med mig
- mer liksidig
- mer koordinerade och genomtänkta hjälper
- mer kontroll och ordning på westerntyglarna
Mina mål med Ubbe
- ”Stressfri ridning”
- Tre stycken ridbara, påverkningsbara gångarter
Tävlingsmål
- Dressyrprogram Märke 1 i vår
- Dressyrprogram LC i höst
- HUS W&T
- Så många träningstävlingar som möjligt.
”Perfektion kommer inte av att göra mer, utan att göra det man kan ännu bättre”
Closing walls and ticking clocks.
Mitt liv har återigen förfallit. Damm har återigen samlats längst golvlisterna. I köket är diskbänken täckt med disk. Att det ska gå så fort att tappa greppet om saker och ting. Jag har varit ledsen i två veckor. Jag har haft ångest varje morgon. Jag har drömt hur mycket som helst. Och jag har tappat motivationen att lägga mig på golvet varje morgon och göra mina andningsövningar. Jag gör det lite hafsigt på kvällen innan jag ska sova. Det är ingenting som funkar, skulle jag vilja säga. Men i själva verket är det en sak som fungerar. Det är i stallet. Mitt humör är bättre ute i stallet, hästarna ger mig en annan form av energi och jag är villig att tro att det handlar om att jag är villig att ta in det. Att någonstans under dessa veckor med andningsträning har jag börjat ta bort en psykiskt spärr mellan dagens hästliv och det hästlivet jag hade för 14 år sen. Om dagens hästliv är en bubbla och dåtidens hästliv är en annan bubbla så är det som att bubblorna har börjat slå ihop sig och skapa en gemensamhet. Om detta inte skulle skapa reaktioner hos mig så skulle vara väldigt konstigt. Jag lever på den lilla känslan av framtidstro jag har, den som är så liten så liten men som ger mig målmedvetenhet.
Jag är så jävla ledsen och allt jag vill är att ta Ubbe, packa min sadelväska och ge mig ut på utflykt. Jag minns vår förra vår, när jag firade våren med att dricka kaffe på en stor sten och Ubbe uppbunden vid min sida. Jag tror inte på mig själv. Jag tror inte jag kan hålla ihop min andning, mitt psyke tillräckligt väl för att vara en bra förebild för Ubbe. Så jag ger honom mat tre gånger om dagen och försöker hålla mig positiv ändå. Det kommer en dag när vi tar vår kaffepaus. Det kommer en dag när livet är mindre plågsamt och alla skadade hästar är friska igen.
Tillsdess ska jag försöka hålla ihop mig så mycket jag kan. Göra mina andningsövningar och låta mig känna. Vem vet. Imorgon är kanske dagen med D, Diska. Damma. Jag ger aldrig upp. Jag har förmågan att ta mig igenom detta också.
Reflektioner på min dag.
Att andas.
Att låta kroppen återställa sig själv.
Att sluta leva på flyktinstinker
Att återigen utnyttja hjärnans funktioner.
Att ha ett nytt verktyg genom livets svårigheter.
Att andas är inte ett bara. Det är inte bara att andas. Jag tränar på att andas 6 minuter om dagen. Och det ger resultat. Både jag och mamma anser att jag har hittat ett lugn, mer motståndskraft mot stress och press. Jag mår bättre, jag har mer intiativförmåga. Livets sysslor, som diska, städa och tvätta, är inte lika betyngande längre. Visst är det jobbigt att sätta igång, jobbigt att springa i trapporna till tvättstugan men intiativförmågan finns där.
"Nu fixar vi lite tvätt."
"Okey."
Jag ska städa upp i mitt sovrum. Det ser ut som fan.
