Mitt liv som inte längre är till skogs.

Jag kan inte säga vad som hänt idag. Jag kan inte säga vad jag upplevt. Ni som vet - ni vet. Ni som inte vet - får kanske veta. Jag är uppfylld av så mycket känslor och även om det går upp och ner så är jag nöjd. Jag trivs. För i allt detta är jag hemma. I allt detta känner jag mig äkta. Jag börjar hitta konturer på mig själv som jag inte ens visste att jag behövde.

 

Jag sitter här och älskar mig själv.

Och jag har bara en fråga i huvudet,

Får jag älska dig nu?

 

Det går inte beskriva känslan av allt.

Jag känner mig elak, oempatiskt, osmidig och helt enkelt helt dum i huvudet. Jag har virkat i snart två dagar, stickat i ännu fler. Jag har sovit sämre än någonsin i snart 4-5 veckor och verkar vara påväg in i en ny drömfas.

Och jag känner att jag knappt kan öppna käften utan att trampa nån på tårna. Utan att målas ut som oempatisk. Som osmidig. Som elak. Och idag är jag trött, väldigt trött, och hade nog behövt öppna käften och släppa ut vad det nu är som ska ut.

 

Men jag känner att allt jag säger är elakt. Allt jag gör är fel. Och det känns som att det inte skulle förvåna mig om jag får skit bara för att jag skriver om det på bloggen. Men jag måste skriva. Jag måste få ur mig oron för att kunna låtsas att allt flyter på. För att låtsas att jag orkar med varje minut som går. Fake it til you make it.



Och vet ni. Jag har en stark känsla av att inte alls uppdatera min blogg. Att bara hålla käften och fortsätta våndas. Fortsätta samla på mig. Fortsätta bygga upp upplevelser som ska bearbetas när jag väl sover. Fortsätta känna mig som att jag inte hör in. Jag känner mig som en krokodil bland småfåglar. Som en kollibri bland myggor. Som ett stearinljus framför en bordsfläkt.



Vet du vad?

Jag är inte det minsta arg. Jag är frustrerad - på mig. Jag är frustrerad - på mig för att jag inte kan reda ut situationer. Jag är frustrerad - på mig för att jag känner sådant som säkert inte har en förankring i verkligheten. Jag är frustrerad - för att det känns som att jag är på en helt annan våglängd, frekvens, än alla andra. 

So I got edges that scratch
And sometimes I don't got a filter
But I'm so tired of eating
All of my misspoken words
I know my disposition gets confusing
My disproportionate reactions fuse with my eager state

 

Jag känner mig nertryckt i skorna och det tänker jag tillåta mig att känna. Finns ingen anledning till att låtsas.

Idag när jag vaknade så hade min chef svarat på smset om jag fick använda henne som referens till de jobb jag ska söka. Och ja, det får jag. Men chefen skrev även en fundering på om jag skulle berätta för de jag sökte jobbet att jag kan må lite dåligt ibland, det är ju ändå frånvaro. Det väcker blandade känslor i mig. Ska jag behöva säga till mina kommande arbetsgivare att jag kan må dåligt om livet rasar samman? Livet kan rasa samman för precis vem som helst, när som helst. Jag anser inte att jag ska behöva säga till dem något så självklart och speciellt när jag faktiskt klarar en kris. Jag har levt i en kris i 16 månader och har under den tiden varit inkapabel att jobba 4 dagar senast månadern samt fyra månader förra vintern (när jag hade en vän som kunde ha dött av en olycka och som jag ställde upp för till 100% och körde skytteltrafik till för att stötta på sjukhuset). Det finns inte mycket under dessa 16 månaderna som är "normalt". Vi pratar inte "en kris". Vi pratar om två kriser som matar varandra och växte till en sådan skala att jag blev handfallen och sattes i en livskris. Vi pratar om en psykiskt, mental och känslomässig belastning av abnorm karaktär. 

"Professorn i psykiatri, Johan Cullberg är internationellt känd för kristeorin, där han delar in krisens förlopp och symptom i fyra faser.

Chockfasen kommer i det initiala skedet. Den kan omfatta timmar eller dagar och utsätter människan för stark påfrestning där försvaren mobiliseras. 
Känslor som vrede och hat, vanmakt och förtvivlan, overklighet och tomhet, utslocknande och kraftlöshet dominerar.

Reaktionsfasen är nästa fas. Den inträffar när innebörden av vad som hänt börjar förstås och det inte längre går att förneka det inträffade. Tillsammans med chockfasen varar reaktionsfasen i 4-6 veckor.

Bearbetningsfasen är en gradvis återgång till nuet. Nu bearbetas betydelsen av vad som orsakat krisen, både i vaket tillstånd och i drömmen. I denna fas är behovet att tala om vad som hänt som störst, och detta görs gång på gång. Att sätta ord på krisen är en del av bearbetningen.

Nyorienteringsfasen innebär en större förmåga till socialt liv, till nya relationer och en öppenhet i inställningen till framtiden."


Hur ska jag uttrycka detta? Lasses kris. Den startade dagen efter att han kom då han fick sin hovfraktur. Chockfas. Reaktionsfas. Bearbetningsfas och Nyorienteringsfas (konvalecens, rehab, frisk). Det pågick under 4 månader (maj-augusti). Under denna tiden var jag redan nedsatt pga studier som tog all min tid plus att jag skulle in och jobba som vikarie för andra året. Då kommer nästa chock, när Lasse som var utslussad på grönt gräs igen står dödens halt i hagen. När Lasse hoppade in på 3 ben, emot alla odds. Idag hade jag hellre tagit ut veterinär och avlivat honom där och då - men jag visste ju inte vad som hade hänt. Han hade inte en skråma. Chockfasen. Reaktionsfasen som dröjde ett par timmar och som hängde i sig tills vi hittade hans frakturerade bogled 2 veckor senare (?) och kliniken sa "vi har sett konstigare saker läka" och gav oss hopp om att det kan läka på 6 månader. Bearbetningsfasen. Mitt i detta kommer jag aldrig glömma vad Vera, Ulrika, Anna och Tina hjälpte mig och min familj under dessa månaderna. Det blev aldrig en nyorienteringfas. Hästen som mitt hjärta äntligen hittade ett hem i fick vandra vidare tillsammans med allt mitt hopp om framtiden. Och en kväll innan vi tog bort honom skar jag mig för första gången på jättemånga år (förlåt Ulrika att jag var så.. snurrig och uppriven den kvällen).

Jag slogs vidare med världen. Jag fixade mina sista veckors praktik för utbildningen under våren. Jag fick visserligen gå undan ibland för att hjälpa kroppen att sluta stressa. Jag kunde mäta upp en puls på 40 slag och 90 på 30 sekunder för att vid nästa mätning inte ens ha en puls i fingret av att blodkärlen dragit i ihop sig. Min hjärna var i perioder funktionell till typ 10% (gissningsvis såklart). Anders mätte upp min fingertemperatur under denna perioden - det var det lägsta han mätt upp och låg på 21 grader. Nu förstår jag varför han fipplade med sladdarna för att se om något var fel med utrustningen. Min kropp var ansträngd. Jag var påväg in i väggen så det sprakade om det. Men jag är Kajsa - jag säger stopp när varningsklockorna skjuter bedövande och var redan sjukskriven. Jag fick tid att återhämta mig. Tid att få lära mig att stressa ner. Tid att få tillbaka funktionella blodkärl, lymfsystem, hjärnfunktioner även om jag fortfarande måste kämpa. En dag följde Fiffilin med Anders ner till ett av våra besök och Anders sa till henne, "Ta hand om Kajsa, Fiffilin.".

Och helt plötsligt står jag som ägare på Olivia och ett vikariat från och med maj. Helt plötsligt så hände livet och gav mig det lilla jag behövde för att kämpa vidare. Jag gick från sjukskriven till 100% på två veckor. Jag fick tillbaka tron på mig själv. Jag fick tillbaka hoppet om framtiden. Drömmen om EM började snurra i mitt huvud igen. Men jag var fortfarande inte klar med att bearbeta allting. Jag var fortfarande blockerad mentalt. Tillsammans med Olivia kom Luisa. Jag trivdes på jobbet. Jag trivdes med fuxarna. Jag hittade ett nytt hem till Ubbe. Jag hittade ett nytt underbart stall till de hästar som skulle bo kvar i familjen.

Och i Luisa hittade jag mitt hjärta. Hos Luisa hittade jag min balans. Min glädje. Luisa visade mig vägen. Luisa visade mig vart jag vill vara, vad jag vill vara för Olivia och vad jag vill att Olivia ska växa upp och bli. Luisa luckrade upp blockeringarna. Luisa gjorde mig barnsligt lycklig. Men Luisa var inte frisk. Luisa var en symptomatisk PSSM-häst och även om jag visste att dagen kan komma då jag måste låta Luisa vandra vidare så var det inte det minsta förberett när hon hamnade i ett kraftigt PSSM-anfall som fick bli grunden till att låta henne vandra vidare. Jag tog bort Luisa på en tisdag och hon hade munnen full med morötter. Två dagar senare gav Fiffilin upp. Hade Fiffilin uppfyllt sin uppgift? Detta är för nära mig just nu. Det har bara gått två veckor och jag har spenderat en vecka av det i en sjuk feberyra.

Detta är ett inlägg om död. Detta är inlägget om mitt dåliga samvete -att min personliga utveckling lämnar ett spår av döda djur. Och jag är dramatisk för jag kan inte vara något annat. Och jag måste tacka Johannes som stått ut och varit den person som tagit vid där min hjärna inte längre fungerat. Som visade mig vägen i hur jag skulle göra när Olivia var halt, som pekade åt kliniken i Tingsryd och som normaliserade att jag hade/har en rundskodd åring i stallet som (precis!) inte är döende. Som visade en väg som jag kunde utforska för att hitta känslan för Olivia. Som öppnade upp blockeringarna som satte stopp mellan Olivias signaler och mig själv.

Det har gått 16 månader sen jag träffade Olivia första gången, då var hon pytteliten och bara nån vecka gammal. Jag åkte därifrån med Lasse och en kedjereaktion utan dess like började.

Igår när jag skulle sova kom tårarna igen. Men det var inga jobbiga tårar. Det var rent. Det var verkligt. Det var sorg. Jag har inte haft tid att varva ner och bara vara, pressen från skola och jobb har förflyttat allting framåt i tiden. Igår skickade jag iväg alla papper. Igår gick min belastning från 200% till 50%. Jag är i bearbetningsfasen och påväg in i nyorienteringsfasen.