Mitt liv som inte längre är till skogs.

Överkänslig?
Lättirriterad?

Överreagerar?

Man kan nästan tro att jag har PMS.

I själva verket är jag trött i kropp och knopp och hushåller med energin. Om sådär 24 dagar ska alla arbeten från tidigare teman vara klara, en sammanfattning och ett större arbete. Denna veckan är viktig för nästa vecka tar det aktuella temat upp farten igen. Så jag kan vara lite överkänslig, lite lättirriterad och överreagera. Jag säger inte att ni ska trippa på tå, jag säger bara att såhär är det. Jag får saker gjorda genom att fördela energin på de delar som behövs. Att filtrera allt som sägs och filtrera allt jag vill säga är därmed nedpriorierat. Men det är också nu som jag känner mig som mest tydlig. Här reagerar jag. Här blir jag irriterad. Här överreagerar jag för att gränsen passerades.

Jag skrev nyligen:

"På detta viset kombinerade Rogers en existentialist hållning med en fenomologisk psykologi (att människors känslor, motiv och handlingar kan förklaras utifrån vad man vet om deras sätt att föreställa sig omvärlden och sig själva). Fenomen står för att olika ting ter sig rent subjektivt utifrån den enskilda människan. Enligt Rogers och andra fenomentalister kan man inte förstå hur människor reagerar och agerar utan att först ha tagit reda på hur de tänker och känner samt uppfattar sig själv och andra."

 

Jag sitter inte här och skriver och säger att jag är bäst. Men jag har alltid förstått att för att kunna sätta sig in i hur någon annan känner måste man fråga sig fram. Om alla i Sverige sa att det är jobbigare med snön, tycker då alla att snön är jobbigare på samma sätt? En av mina vänner sa till mig igår att hon har kanske ingen rätt att klaga på snön när hon bara har en trappuppgång och balkong att skotta när jag har sådär 100gånger mer yta att skotta. Men jag, eftersom jag är som jag är, sa att jag har vetat att detta skulle komma. Jag har varit inställd på att slita med snön. Därför är det inte lika jobbigt för mig att snön kom eller att det var minst lika jobbigt för min vän. Att hon kommer ut på morgonen och knappt kan gå ner från sin balkong pga snön och inte har skyffeln framme bredvid ytterdörren som jag haft, det är jobbigt! (Hon bor på andra våningen, med en trappa på utsidan av huset upp till en balkongliknande utbyggnad och därifrån kommer in i lägenheten)

 

Man kan inte förstå hur andra människor reagerar och agerar utan att först ha tagit reda på hur de tänker och känner, samt uppfattar sig själv och andra.

Lägg inte energi på att irritera er på människor som är olika från er, lägg energin på att fundera, vad är det som gör denna människan annolunda från mig?

 

Jag skriver detta för att jag är trött på att höra att jag är annolunda. Jag skriver detta för att jag önskar att skaka liv i denna färdigheten att tänka på andra människor för att lättare bli förstådd av min omgivning. Jag behöver bli accepterad. Speciellt nu, när jag har pms utan pms och i grunden behöver stöttning. Men som jag skrivit tidigare, det är inte värt besväret att prata med en vägg som det redan står "du är inte normal på". Jag har varit på nippen till institutionerad under alla år av terapi och behandlingshem och akutinläggningar. Jag är sen 13-14 års ålder uppfostrad av psykiatrin, av min familj också, såklart, men det är tiden inom psykiatrin som har gett mig min syn på mig och människorna runtikring. Ni kan saker jag inte kan. Jag kan saker ni inte kan. Men vi har gemensamt att leva. Jag tror på att våra liv blir mer värdefulla om vi delar våra färdigheter istället för att anta.

Ps. Innan jag avslutar här så vill jag lägga till att pappa menade bara väl igår. Han använde bara ordet "skotta" istället för "ploga" vilket gjorde att jag blev sur. Skotta gör man för hand. Ploga tar man hjälp för. Var försiktiga vad ni skriver på internet, missförstånd blir så lätt!

Jag försöker vara så tydlig jag kan här på bloggen men har inte en speciell gåva att uttrycka mig i ord som alla förstår. Jag har absolut ingenting emot att svara på kommentarer om vad jag menar med en viss sak, fråga hellre än anta någonting ;-)

Jag gläntade på ytterdörren kl 07 och noterade att det var för mycket snö för att utan våld trycka upp dörren och gå ut. Väl ute i snön noterade jag att det var ju för väl att jag tog termostövlarna på, de räckte precis ovanför snön som kom under natten. 3 steg senare noterade jag att snön är djupare än mina stövlar är höga och var väldigt nära att bara lägga mig ner och gråta. Men det var bara att hålla gråten inne och pulsa vidare ner till stallet och ge de små grabbarna mat. Och pulsa upp till huset igen för att käka frukost innan de skulle ut efter sin frukost och skottningen började.

Det var när jag skulle gå ut här jag noterade att jag tappat mitt ciggpaket. Det tog mig ytterligare någon sekund av skottning för att notera att jag kommer en halvmeter per full skottare (http://www.masitools.com/swe/tuotekuvat/isot/40002.jpg) och att jag aldrig kommer fixa att ha en bilbredds väg. Så jag kämpade på att få iaf en skottares bredd på stigen. Och hittade mitt ciggpaket innan slutspurten vid snövallen vid infarten och brevlådan, toppen!

Vid 10 var jag något sådär klar, mycket skottning kvar men jag var genomsvett och musklerna klagade.

Och inne vid datorn började snacket om att jag kommer dö av att röka. Att jag gör en annan människa besviken. Att jag inte är smart. Skrämselpropagandan kan äta sin egna röv. Tack och lov har jag ju så fina vänner (Aida och Sandra i detta fallet) som går in och fortsätter konversationen åt mig. Men händelserna börjar samlas på hög för min kära pappa, som säkert menar väl, sa åt mig att skotta så vi får fram Volvon. Det innebär ytterligare 10x2,5 meter att skotta varav en fet snövall. Då brast det för mig och jag skrev nått bittert och surt på facebook och loggade ut.

Det är nämligen såhär att jag skottar allt för hand. ALLT. Och det är 45 cm djup snö i genomsnitt även där jag tidigare skottat. Och jag var fortfarande tvungen att skotta upp mot vedbacken och ta in den första av tre skottkärror med ved. Jaja, med brännande muskler och gråten i halsen IGEN skottar jag upp en liten stig, använder viljekraft för att hålla ihop musklerna för att lyfta in veden i skottkärran, köra skottkärran och tömma den.

För att upptäcka att Ubbe har bitit sönder båda bootsen på frambenen som han har för att inte skada sig av broddarna, att han har dragit in Caspers grimma i hagen och plockat ner översta tråden på staketet på tre ställen och är på riktigt jäkla hyss-humör.

Och idag var allt jag ville bara skotta upp en stig, få in ved, få ordning på vatten i hagen till hästarna (fixat) och sen plugga. Nu är klockan 14 och jag är fysiskt och psykiskt utmattad. Måste äta. Jag somnar i princip sittandes här. Jag är glad över att föräldrarna slipper bo här. Jag är glad för varje dag min kropp klarar av påfrestningarna.

Jag passar på medan värme finns! (Läs tidigare inlägg om snön om du inte förstår men vill förstå.)

 

"Utan att hänga ut mig för mycket" är verkligen en definitionsfråga. Jag har uppnått ett stadie där jag behöver nya bekantskaper. Där många av mina andra, äldre bekantskaper får mig att ifrågasätta om det var värt att lägga ner tid på att socialisera lite. Att vara social är inte det högst prioriterade på min lista "saker som gör livet värt att leva" men alla har vi sociala behov som behöver bli uppfylla på ett eller annat sätt.

 

Livet är att ständigt utvecklas. Även om man som jag kan behöva skrika och klaga över att det ska vara så invecklat att utvecklas. Och att man är så illa tvungen att utvecklas (samt ta ikapp för svunnen tid). Och grundläggande behov är att bli hörd, att bli sedd och bli förstådd och ändå, trots att det låter konstigt ibland, bli respekterad för den man är, för det man tycker även om det är pappegojja ibland.

 

Jag har hört så mycket. När jag egentligen bara inte gjorde mig förstådd och ingen var ens intresserad av att förstå det heller. Jag är bara galen. Jag måste växa upp. Jag är inte som alla andra. Jag är inte hit eller dit.

Jag har fått tänka och fundera lite, fått lite panikkänslor, lite alienaktiga känslor och tack vare en kurskamrat en lugnare känsla. Hon heter egentligen samma sak som mitt mellannamn (Elisabeth) men kallas nått helt annat. Vi pratade väldigt fort, under minuten nästan och jag kunde luta mig tillbaka och i mer lugn och ro.

Men jag skulle gärna låta bli att ödsla tid på människor som inte lyssnar eller frågar vad jag menar egentligen. Att bli vuxen är inte att acceptera att människor är en hög oförstående jävlar som borde stängslas ute från min gård, min dator och min mobil. Att bli vuxen, i mina ögon, är att förstå. Och hur, för att sammankoppla med översta delen, ska jag förstå hur vuxenvärlden funkar om de bekantskaper jag har inte ger mig något? Just nu går jag på "lektioner att vara vuxen" på den psykiatriska mottagningen. För de får betalt för att förstå, att respektera och ge rådgivning. Jag betalar gärna och lägger tid på att få ut vad jag vill.

Och här tänker jag avsluta. Med frågetecknet och den dimmade AHA-lampan hängande i luften.

Det finns mycket att skriva om. Jag har försökt uppdatera under de senaste dagarna men jag har helt enkelt inte ansett att det varit värt de frusna fingrarna.

 

Jag sitter och lyssnar på Brooke Fraser – Something In The Water och tänker, det är nått i snön. Det är något med snön, för det vräker ner. Och jag tycker om snön, jag har varit i väntoläge på snön sen föräldrarna flyttade för att orka med denna, snöyra. Men ändå var jag inte beredd nog. Jag hade inte vedrummet uppfyllt av ved som låg på tork, inte heller klyvt upp mer ved. Så jag har helt enkelt gått på överbelastning ett par dagar. Utan att lyckas! Idag när jag vaknade var det lika kallt ute som det var varmt inne