Mitt liv som inte längre är till skogs.

Jag är förkyld. Igår trodde jag att förkylningen var bättre men idag är det väldigt mycket värre. Förbaskat!

Men vad har hänt sen sist? Massor. Praktiken är igång och den gick bra tills jag blev förkyld. Medicinens alla biverkningar har stannat upp och försvunnit, jag är nöjd med medicinen. Allt det kritiska med Ubbe har vänt och vi är inne i ett positivt skede. Jag har undersökt boende till hösten för hästarna och har bett folk hålla tummarna för oss i mitten av April. Jag har även blivit än mer betuttad i en liten häst. Och jag har sökt jobb!

 

Jag hoppas att det för en gång skull ska komma ett paket med ordning och reda nu i vår. Jag hoppas.

 

Nu har jag pratat med en väldigt klok tränare om detta med att rida på stång lite då och då. Jag är överlycklig över att ha fått kontakt med en tränare som har filosofin att stång börjar man gå över på när man i princip kan rida på enhandsfattning på snaffle (tränsbett). Samtidigt så förstår han både anledning och magkänsla och jag slipper känna mig dumförklarad återigen en gång.

 

 

Men ibland bara måste man testa.

 

Idag testade jag ett av mina stångbett på Ubbe (delat & ledat) och när jag fattade att problemet låg i att jag var där och petade hela tiden så hade jag en rakställd häst i skritt och trav. Utan tendenser till något annat. Och Ubbe frustade så lugnt och nöjt. På ett bestämt spår i mitten av grusvägen.

 

Det var lärorikt för lilla Kajsa. Jag la helt enkelt ner händerna på framvalvet, tätt ihop och koncentrerade mig på framåt och liksidiga hjälper, minsta lilla ojämnhet så reagerade Ubbe och jag slogs av en känsla av att jag har skapat en känslig och kunnig unghäst utan att själv följa med i utvecklingen. Vi avslutade passet genom att trava av ute på den riktiga grusvägen där han blev ännu mer stabil av mina "nedlagda händer på sadeln" och tog ett litet stöd av sig själv, kom ut ur manken och det gillar vi. Jag vill inte ha en häst som backar av från bettet. Men jag dissar hans jogg, den är oridbar med sin ryggverksamhet och låga hastighet som är omöjlig att rida lätt i, så de så. Jag behöver träna upp styrkan i min överkropp innan jag ger mig in i den delen.

 

Men jag behöver testa något annat stångbett, detta är lite väl rörligt för min smak. Finns ju rätt många olika sorters bett... Han har iaf 11,5-12,5 i bett.

 

Ps. Han va även lätt att ställa igenom, överböjja utan att tappa spåret, han gjorde ett par steg sidepass och ännu fler steg skänkelvikning, ett par steg framdelsvändning.

 

Ps. Ps. Jag tänker inte rida på stång dagligen men det känns bra att börja skolningen några tillfällen då och då.

Flera kvällar i rad har Ubbe varit som lugnet själv. Denna träningen verkar göra underverk och återigen sprider sig lugnt som ringar över vattnet. Hur underbart är det inte? *Lycklig Kajsa* Jag har inte ens ridit honom trött, jag har bara låtit honom stå och kika under tiden jag druckit kaffe. Kanske kan vi få upp kvalitén i alla gångarter innan sommaren är här. Kanske kanske. Vi ska fika och smyga oss fram.

 

Jag har också börjar märka en förändring i sömn och lite mer lugn i mitt liv. Om det beror bara på medicinen eller om det lika mycket beror på de tre nätter jag spenderat på föräldrarnas vet jag ju inte. Medicinen ger mig däremot rycknigar i ögonlocket och eventuellt huvudvärk. Men jag ger den ett tag till och så får jag prata med läkaren om det är övergående biverkningar eller inte... Hm..

 

Idag ska vi åka och kolla på när syster hopptävlar. Ska bli spännande och se framstegen hon gjort med hästen! Jag kommer ju själv aldrig glömma vår galopp på angarn, på deras rakbana. Huhuhu vad det gick! Huhuhu vilken adrenalin!

Av två veckor i extremare känslotillstånd har jag nu pratat med ett trevlig läkare och testar en ny medicin. Medicinen är egentligen en neuroleptika, antipsykotisk, men jag ska ta så låg dos (lägsta möjliga) att den blir mer ångestdämpande och sinnesstabiliserande. Eventuellt hjälper den lite mot de här "alien-känslorna" som kommer ibland. På sätt och vis är jag glad att de inte satte in antidepp utan denna som lugnar ner dopamin- och seratonin-signalerna i hjärnan. Vi får se om det blev rätt. (Jag får alltså 2,5mg och den vanliga dosen ligger på 5-20 mg). Märkbar skillnad om 1-2 veckor.

 

Denna läkare då. Först blev jag ju lite less på dessa utländska läkarna som finns överallt inom vården. Men han frågade mig så omtänksamt om jag satt bra där i min stol i vänterummet/korridoren. Och det gjorde jag ju. Men det är inte så många som lägger en sekund på att bry sig innan klockan tickar för mötet. Under själva mötet så gick vi igenom min lista och hans lista för att gå vidarre om medicinering. Vi valde tillslut ovanstående medicin som inte borde störa och rubba eventuell obalans/balans i den eventuella släng av ajdehayde. Det var ett himla bra samtal, det var en mjuk och bemötande läkare. Denna medicinen kan även hjälpa mig med de problem jag har i Dip-Qs Kluster A, excentriska och udda personlighetsdrag.

 

Idag ska jag packa fikasadelväskan igen och sällskapa på långpromenaden med Ida. Det blir mysigt det!

...det är en resa inuti skallen och ut till alla olika nerver i kroppen. Från Tourettes till ångest som ska pysa ut. Om hur det inte är bra om pyshålen blir igensatta. Och där har jag suttit och försökt greppa om verkligheten over and over again. Avskyr sådana här dagar. Avskyr. Och för varje stund som gick under föreläsningen så blev jag bara tröttare och tröttare, ljudkänsligare och mindre omgivningsförståelse. Back to fucking basic. Och jag ska ju säga det, att detta basic är inte vad jag är van vid. Antingen så spelar jag, är i någon mer lätthanterlig roll eller så är jag så basic jag kan vara. Hur ska jag veta? (Utredning)

Jag är återigen hopplös inför framtiden. Jag kämpar för att återupphålla så jag kan genomföra det som är hoppfullt, givande och glädjande (Ubbe). 

 

Jag dricker vin, äter chili-oliver och kollar på Men in Black (så lågt att det knappt hörs, gissar jag på, dvs helt lagom högt just nu. Eller kanske lite för högt ändå.)

 

Jag hade gäna åkt med hem till föräldrarna men jag orkar inte med LJUD. Jag orkar inte med att känna mig konstig. Jag orkar inte med att hålla skenet uppe för att slippa känna mig konstig. Jag orkar inte att ens behöva tänka någon tanke om något. Bara få vara utom synhåll, tankehåll från alla. Jag hade gärna pratat mer med Tommy, föreläsaren, men jag orkade inte med att veta att han kommer röra runt mer i min skalle.

 

7 Mars åker jag på samtal med läkaren. Jag tänker inte gå därifrån utan ett recept med passande innehåll. Jag har inte lust med dessa kamper när jag måste få inkomst att ta hand om, träna och fortsätta ha Ubbe.

Nu ska jag ta en cigg och gråta en skvätt. Efter att jag har sänkt volymen lite till.