Mitt liv som inte längre är till skogs.

Att stanna upp mitt i skouppknytartagen och glo på sig själv i spegeln och tänka;

 

Ja. Jag är faktiskt nöjd med mig själv.
Ja. Jag tycker faktiskt att jag är rätt häftig.
Ja. Jag är väldigt nöjd med den jag är, med den jag blivit.

Förneka inte dig själv. Hitta dig själv. Hitta din väg. Hitta din egna livsfilosofi som följer dig själv och skapar positivitet. Hitta det som gör att du känner dig äkta. Hitta människorna som ser dig för det du är - inte det du önskar att bli, att vara - utan för den du är och den väg du går.

Vila så mycket som möjligt

Ta hand om och ge kärlek till djuren
Jobba och göra ett bra jobb

Det är ungefär så mitt liv ser ut just nu.

Inatt fick jag stopp på det rusande maskineriet. Det va inte det minsta trevligt. Känslorna som vällde in var många - många som verkade hurra för att de äntligen fick plats. Men jag är fortfarande relativt lugn. Och förbannat trött. Värken i benen börjar sakta försvinna igen och saker och ting börjar återgå till normala nivåer med en tvist. Jag är påväg att komma ut på andra sidan - en ny uppdaterad version. Jag behöver hitta ett bättre sätt att stoppa stressen när den börjar smyga sig på, uppmärksamma den i tid. Det finns en tid och ett sätt för allt.

Jag börjar känna mig redo. Jag börjar kanalisera, samla, bygga upp och jävlar vilken kraft som cirkulerar i den annars utslitna kroppen. Det känns som jag vibrerar av energier, helande och förberedande energier och ett ännu bredare känslomässigt register, nu när jag är redo för det igen.

 

Come on

Come on.

Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Jag flyr mina andingsövningar. Jag klarar inte av att tagga ner. Jag känner mig helt snurrig, avklippt. I en bubbla av för starka intryck. För höga ljud. För starka kontraster. Och när jag slutar att hålla andan och tar ett andetag lyfter sig bara bröstkorgen. Det gör ont, i nacken, i bakhuvudet, i revbenen. Jag får padda upp bakom huvudet för att kunna sitta och skriva - jag orkar inte bära upp mig själv. Men jag måste uttrycka mig. Måste pressa mig igenom detta och komma ut på andra sidan.

 

Och för att göra det måste jag göra mina andningsövningar och jag måste vila. Men. Jag börjar bara gråta. Livet är sorgligt just nu. Samtidigt som jag ser ljust på framtiden. Samtidigt som jag ser mörkt på framtiden. Jag har inte kapacitet att bolla detta på ett bra vis just nu. Jag har för ont. Jag ser för suddigt. Och min kropp värker och styrkan rinner ur mig snabbare än den kommer tillbaka.

 

Så jag sitter här med mina katter och får ont av att andas om jag inte tänker på det varje gång, sådär 6-10 gånger i minuten. 360-600 gånger i timmen. Finns ingen chans att jag kan sitta här och andas medvetet tillräckligt mycket.

Jag vill ge upp. Jag vill va svag och meningslös och bara ge upp. Om än bara för någon dag.

Men jag är tacksam över att jag är den jag är, jag vet att även om jag vill ge upp nu så kommer det aldrig ske. Jag blir så frustrerad på mig själv. Jag vill proppa i mig morfin för att få en paus från värken - men det kommer inte hjälpa. Det är dags att bryta ihop och komma igen. Everything is gonna be allright, be strong, believe. Jag har 14 timmar på mig.

 

Det är ju tur att jag har två operativsystem när jag kan spela Sims på den ena men lyssna på musik och göra allt annat på den andra. Ja, ljudet försvinner i Windows när jag kopplar in stereon - och jag orkar inte leta upp vad det är. GUD så irriterande.

För lite mer än en vecka sen var Olivia halt. Mycket halt, såpass att hon inte ens kunde gå ordentligt i stallgången nickade kraftigt i ridhuset. Stallchefen sa att hon var ömfotad men jag kunde inte låta bli att tänka det värsta efter vad som hände med Lasse. Hon fick gå in på box med tjock spänbädd och fick sedan spendera fem dagar på boxvila med lite hältutredning i ridhuset en gång om dagen - ena dagen var hon halt VF + VB, andra dagen VF+HF+VB och min ångest bara ökade samtidigt som jag log åt att jag redan på måndagen bokat kliniktid och sökt hovslagaren. Jag tog även erfarenheterna från Lasses hovgips och gipsade båda framhovarna med extra höga kanter vid hovväggen - detta gjorde susen och hältorna försvann. På torsdagen kom hovslagaren ut och Olivia fick på sig framskor för att vi ska kunna göra en bra hältutredning och utesluta att det är nått annat som krånglar i kroppen på henne.
På kliniken gick vi igenom det gamla vanliga samt att vi la bedövning i framhovarna för att se om det blossade upp en hälta bak, ni vet, ibland är det ju klurigt. Men inget konstigt bak heller, tacka gudarna för det. Så vi blev ordinerade rundskoning med flytsulor fram och en omgång metacam för att hon ska kunna trampa igenom steget ordentligt och inte skaffa sig felbelastningar tills hovslagaren kommer (nu på torsdag).

Min slutsats är.. att jag hatar när det är varmt i flera veckor utan regn. Det blir ömfotade hästar och skogsbränder!

Luisa blev dessutom också halt under veckan, vi gissade på hovböld men hältan är nu borta så troligen var det bara en stengalla. Hon blev också skodd - har man PSSM måste man kunna röra sig obehindrat. Casper hade precis blivit av med en hovböld utan att ens visat något. Så det är inte Olivias hovar det är fel på som man kanske kan tro när man läser detta, vem som fattar ju att det är hästarnas sula som ger vika när marken är som cement och de kliver på sten. Jag har lite dåligt samvete som inte såg detta i tid men jag vet inte hur jag skulle ha sett det, det har inte gått att vara ute på promenader pga värme och flygfän och i ridhuset har ju ingen häst ömmat innan det blev "för illa".

Och i fredags när vi skulle till klinik. Jag trodde att jag skulle avlida. Jag såg bara framför mig hur vi åker till klinik med häst och åker hem med tom transport. Minnesbilder, känslostormar. Fy fabian. Jag har precis återhämtat mig och försöker återgå till det vanliga livet igen.

"Luisa och Olivia är inte Lasse. De har ingen snopp"

Min semestervecka fylldes snabbt upp av en mängder akuta saker i behov av lösningar. Jag har gått på högvarv i lite mer än 7 dagar och jag känner varje tecken på utmattning. Min hjärna går på 200% - med en användbarhet på 5%. Skulle jag behöva springa för mitt liv skulle jag få spela död istället. Jag tänker inte vara hardcore och köra på som att inget händer. Jag har ingen plikt att vara starkare än vad jag är - vilket i sig gör mig stark.

Imorgon vid 10 ska jag äntligen få rinna över och se vad allting kommer samlas i. Det känns som att jag står vid en avgrund där hur jag än ramlar så kommer jag falla rakt in i en möjlighet. Det känns som att jag behöver tänka. Ta snabba beslut. Ta bra beslut, även om det är okey att ta fel beslut. Jag måste våga ramla - helt enkelt.

 

Jag gnisslar tänder dygnet runt.
Jag känner hur syrebristen i hjärnan ger mig kognitiva svårigheter.

 

Men jag mår inte dåligt. Det är en stor skillnad mot medveten stress/press och regelrätt "må dåligt". Jag är jätteglad över det liv jag har, även om det ibland blir lite kämpigt. Detta är för fabian en lek i jämförelse med vad jag har gjort hittils. Jag känner mig äkta, om än lite ensam. Jag bygger lego. Jag bygger mig ett liv. Jag balanserar lugn med utmaningar och äventyr. Jag tänker inte va hardcore.

 

Tack Hattmannen (Jocke) för att du stöttade mig igenom helgen. Ovärderligt. Och tack för att du fixade min dator. Och fick mig att kika på den där hatten som nu ligger här bredvid. 

 

Stay calm and trust the universe.