Reflektioner på min dag.
Att andas.
Att låta kroppen återställa sig själv.
Att sluta leva på flyktinstinker
Att återigen utnyttja hjärnans funktioner.
Att ha ett nytt verktyg genom livets svårigheter.
Att andas är inte ett bara. Det är inte bara att andas. Jag tränar på att andas 6 minuter om dagen. Och det ger resultat. Både jag och mamma anser att jag har hittat ett lugn, mer motståndskraft mot stress och press. Jag mår bättre, jag har mer intiativförmåga. Livets sysslor, som diska, städa och tvätta, är inte lika betyngande längre. Visst är det jobbigt att sätta igång, jobbigt att springa i trapporna till tvättstugan men intiativförmågan finns där.
"Nu fixar vi lite tvätt."
"Okey."
Jag ska städa upp i mitt sovrum. Det ser ut som fan.
En tuff vecka!
Ja vad ska jag säga. Jag sitter här och känner mig febrig igen. Behovet av sömn är stort och omfattande, jag behöver verkligen lägga mig och sova runt nio på kvällen för att ta mig upp till hästarna på morgonen. Jag tror att min kropp vill ha 12 h sömn men jag kan ju inte gå och lägga mig klockan sju på kvällen precis. Det är fördelen med att vara sjukskriven, det går att dricka en kopp kaffe efter stallet och sen somna om. Jag har i alla fall inte ont i benen, den där Tiger balsam-känslan är borta och likaså känslan av att det rinner under huden på mig. Det måste ha varit i tisdags som det var så jobbigt med benen och den där envisa frossan.
Klockan är ett och jag har precis klivit upp ur sängen för andra gången idag. Jag känner mig som sagt febrig, kall om händerna och svettig om händerna. Det är med största sannolikhet en reaktion på min medvetna andning. Kroppen säger vila. Vila och mat.
Jag har drömt om Lasse hela förmiddagen. Nu är han återigen ohalt på sitt bakben (hovböld) och hans underbara läckra rörelser har kommit tillbaka. Så jag har drömt om min första uppsittning, min första jogg och min första pleasuregalopp. Och så har jag självklart drömt om att han lastar sig själv (går in själv i transporten så jag kan stänga bakom honom) och att vi vinner vår första pleasureklass. Självklart passar även mammas westernsadel.
Jag har drömt om Lasse hela förmiddagen. Nu är han återigen ohalt på sitt bakben (hovböld) och hans underbara läckra rörelser har kommit tillbaka. Så jag har drömt om min första uppsittning, min första jogg och min första pleasuregalopp. Och så har jag självklart drömt om att han lastar sig själv (går in själv i transporten så jag kan stänga bakom honom) och att vi vinner vår första pleasureklass. Självklart passar även mammas westernsadel.
Det är utmattande att bara tänka tanken att han inte blir återställd så nu tänker jag bara positivt, han kommer gå hela vägen. Vi ska till EM, han och jag.
Igår var även Ubbe på superbra humör, jag tror han är rätt så nöjd även om han inte går med någon kompis för tillfället pga knögglet i hagen. Han sköter sig den lille sparveln (även om hans dåliga vanor börjar smyga sig fram i ridningen och jag får panik över att jag inte kan ta djupa andetag). Fan vad jag svettas om händerna.
Det är jobbigt att lära sig andas igen men jag är envis. Jag är målmedveten och tvivlar inte på min förmåga att få igång min andning. Men det är ingen barnlek detta. Imorgon är det en ny omgång!
Nya kunskaper efter denna helgen!
En ny era har börjat. Nya livsviktiga beteendemönster ska läggas, muskelminnen ska väckas och sättas. Jag ska lära mig att andas korrekt, jag ska lära mig att stoppa flyktinstikter (sympatiska nervsystemet och hjärnan) och få min kropp att lugna ner sig, inte vara ständigt påkopplad på flykt och faror. Hur ska jag uttrycka mig? Detta är så invecklat men ändå så basic det kan bli. Jag tänker göra ett försök att förklara men ha i åtanke att det är inte jag som är proffs på dessa grejer, jag är bara en person som inte kunde andas som man ska.
Jag har med största sannolikhet gått och andats med övre delen av överkroppen sen 2000, ständigt inställd på att det lurar faror överallt och att det är fara för mitt liv. Jag ville inte heller vara tjock när jag var tonåring så jag andades inte med magen. Att jag har haft en traumatisk uppväxt är ju ingen nyhet för någon av er läsare. Det som är spännande efter denna helgen är att, eftersom jag har fortsatt att andas med övre delen av bröstkorgen (jag får då ner cirka en halvliter luft per andetag) så har andningen bidragit till att mitt sympatiska nervsystem är ständigt påkopplat. Detta bidrar till en hel en bunt av obalanser i min kropp, från fel PH-värde, för hög halt koldioxid, obalanser och påverkan på cellnivå, för tighta blodkärl, hög puls och att mitt lymfsystem står helt still (därav min eländiga värk i benen). Jag har säkert glömt och skrivit fel lite här och var men ni fattar hur omfattande denna felaktiga andning blivit.
I helgen har jag fått se "diagram" över hur min kropp sammarbetar, jag har fått pulsen mätt, in- och utandning, syremättnad, blodkärl och mer. Jag började med en statisk puls på runt 85 för att dagen efter vara nere till och från på 65, en puls som samarbetade med mina andetag. Jag fick även se hur mina blodkärl var tighta och uppnådde bara 50% av den storleken "öppenheten" de ska ha och vid senaste mätningen hade även mina blodkärl börjat samarbeta med min andning.
Så som min framtid ser ut just nu så har jag fått lite andningsövningar att göra. Jag måste däremot vara försiktig och lyssna på min kropp. Idag har jag känt mig rätt så lugn och harmonisk samtidigt som jag har känt mig rätt så ledsen och trött. Med stor sannolikhet så har jag lyckats få ner aktiviteten i det sympatisk nervsystemet, larmet om fara har minskat och de delar som är avstängda under tiden det sympatiska systemet är igång ska komma igång. Det kommer att komma igång en reningsprocess, en detoxreaktion när kroppen ska laga sig själv från alla dessa påverkningar av min för höga koldioxidhalt och obalanser. Det kommer även startas upp processer inne i hjärnan. Ja, det hela är rätt så invecklat och omfattande.
Jag har börjat få ner flera liter luft när jag andas, jag har känt delar i min kropp expandera när jag andas som jag inte trodde kunde röra på sig, jag har känt hur låsningar eller liknande har släppt för att jag vid nästa andetag kunnat få ner ett par dl luft till. Jag tänker på varje andetag jag tar, främst efter att jag har lyssnat eller pratat med någon. Jag vill inte stå upp eller gå för länge heller eftersom jag fortfarande inte kommit på hur jag ska få ner luft i "magen" och kan få lättare panikkänslor när jag stått upp länge. Så jag får bokstavligt talat sätta mig ner och andas ibland. Men jag känner ett lugn och jag känner mig hoppfull! Jag har till och med diskat utan att svära och svära. Och gjort en grön smoothie. Och pysslat i stallet. Utan extrem stress.
Ps. Om ni planerar att ge mig någon form av födelsedagspresent så tar jag gärna emot bidrag till mina resterande 6 behandlingar ;)
Ps. Om ni planerar att ge mig någon form av födelsedagspresent så tar jag gärna emot bidrag till mina resterande 6 behandlingar ;)
