Idag när jag vaknade så hade min chef svarat på smset om jag fick använda henne som referens till de jobb jag ska söka. Och ja, det får jag. Men chefen skrev även en fundering på om jag skulle berätta för de jag sökte jobbet att jag kan må lite dåligt ibland, det är ju ändå frånvaro. Det väcker blandade känslor i mig. Ska jag behöva säga till mina kommande arbetsgivare att jag kan må dåligt om livet rasar samman? Livet kan rasa samman för precis vem som helst, när som helst. Jag anser inte att jag ska behöva säga till dem något så självklart och speciellt när jag faktiskt klarar en kris. Jag har levt i en kris i 16 månader och har under den tiden varit inkapabel att jobba 4 dagar senast månadern samt fyra månader förra vintern (när jag hade en vän som kunde ha dött av en olycka och som jag ställde upp för till 100% och körde skytteltrafik till för att stötta på sjukhuset). Det finns inte mycket under dessa 16 månaderna som är "normalt". Vi pratar inte "en kris". Vi pratar om två kriser som matar varandra och växte till en sådan skala att jag blev handfallen och sattes i en livskris. Vi pratar om en psykiskt, mental och känslomässig belastning av abnorm karaktär.
"Professorn i psykiatri, Johan Cullberg är internationellt känd för kristeorin, där han delar in krisens förlopp och symptom i fyra faser.
Chockfasen kommer i det initiala skedet. Den kan omfatta timmar eller dagar och utsätter människan för stark påfrestning där försvaren mobiliseras.
Känslor som vrede och hat, vanmakt och förtvivlan, overklighet och tomhet, utslocknande och kraftlöshet dominerar.
Reaktionsfasen är nästa fas. Den inträffar när innebörden av vad som hänt börjar förstås och det inte längre går att förneka det inträffade. Tillsammans med chockfasen varar reaktionsfasen i 4-6 veckor.
Bearbetningsfasen är en gradvis återgång till nuet. Nu bearbetas betydelsen av vad som orsakat krisen, både i vaket tillstånd och i drömmen. I denna fas är behovet att tala om vad som hänt som störst, och detta görs gång på gång. Att sätta ord på krisen är en del av bearbetningen.
Nyorienteringsfasen innebär en större förmåga till socialt liv, till nya relationer och en öppenhet i inställningen till framtiden."
Hur ska jag uttrycka detta? Lasses kris. Den startade dagen efter att han kom då han fick sin hovfraktur. Chockfas. Reaktionsfas. Bearbetningsfas och Nyorienteringsfas (konvalecens, rehab, frisk). Det pågick under 4 månader (maj-augusti). Under denna tiden var jag redan nedsatt pga studier som tog all min tid plus att jag skulle in och jobba som vikarie för andra året. Då kommer nästa chock, när Lasse som var utslussad på grönt gräs igen står dödens halt i hagen. När Lasse hoppade in på 3 ben, emot alla odds. Idag hade jag hellre tagit ut veterinär och avlivat honom där och då - men jag visste ju inte vad som hade hänt. Han hade inte en skråma. Chockfasen. Reaktionsfasen som dröjde ett par timmar och som hängde i sig tills vi hittade hans frakturerade bogled 2 veckor senare (?) och kliniken sa "vi har sett konstigare saker läka" och gav oss hopp om att det kan läka på 6 månader. Bearbetningsfasen. Mitt i detta kommer jag aldrig glömma vad Vera, Ulrika, Anna och Tina hjälpte mig och min familj under dessa månaderna. Det blev aldrig en nyorienteringfas. Hästen som mitt hjärta äntligen hittade ett hem i fick vandra vidare tillsammans med allt mitt hopp om framtiden. Och en kväll innan vi tog bort honom skar jag mig för första gången på jättemånga år (förlåt Ulrika att jag var så.. snurrig och uppriven den kvällen).
Jag slogs vidare med världen. Jag fixade mina sista veckors praktik för utbildningen under våren. Jag fick visserligen gå undan ibland för att hjälpa kroppen att sluta stressa. Jag kunde mäta upp en puls på 40 slag och 90 på 30 sekunder för att vid nästa mätning inte ens ha en puls i fingret av att blodkärlen dragit i ihop sig. Min hjärna var i perioder funktionell till typ 10% (gissningsvis såklart). Anders mätte upp min fingertemperatur under denna perioden - det var det lägsta han mätt upp och låg på 21 grader. Nu förstår jag varför han fipplade med sladdarna för att se om något var fel med utrustningen. Min kropp var ansträngd. Jag var påväg in i väggen så det sprakade om det. Men jag är Kajsa - jag säger stopp när varningsklockorna skjuter bedövande och var redan sjukskriven. Jag fick tid att återhämta mig. Tid att få lära mig att stressa ner. Tid att få tillbaka funktionella blodkärl, lymfsystem, hjärnfunktioner även om jag fortfarande måste kämpa. En dag följde Fiffilin med Anders ner till ett av våra besök och Anders sa till henne, "Ta hand om Kajsa, Fiffilin.".
Och helt plötsligt står jag som ägare på Olivia och ett vikariat från och med maj. Helt plötsligt så hände livet och gav mig det lilla jag behövde för att kämpa vidare. Jag gick från sjukskriven till 100% på två veckor. Jag fick tillbaka tron på mig själv. Jag fick tillbaka hoppet om framtiden. Drömmen om EM började snurra i mitt huvud igen. Men jag var fortfarande inte klar med att bearbeta allting. Jag var fortfarande blockerad mentalt. Tillsammans med Olivia kom Luisa. Jag trivdes på jobbet. Jag trivdes med fuxarna. Jag hittade ett nytt hem till Ubbe. Jag hittade ett nytt underbart stall till de hästar som skulle bo kvar i familjen.
Och i Luisa hittade jag mitt hjärta. Hos Luisa hittade jag min balans. Min glädje. Luisa visade mig vägen. Luisa visade mig vart jag vill vara, vad jag vill vara för Olivia och vad jag vill att Olivia ska växa upp och bli. Luisa luckrade upp blockeringarna. Luisa gjorde mig barnsligt lycklig. Men Luisa var inte frisk. Luisa var en symptomatisk PSSM-häst och även om jag visste att dagen kan komma då jag måste låta Luisa vandra vidare så var det inte det minsta förberett när hon hamnade i ett kraftigt PSSM-anfall som fick bli grunden till att låta henne vandra vidare. Jag tog bort Luisa på en tisdag och hon hade munnen full med morötter. Två dagar senare gav Fiffilin upp. Hade Fiffilin uppfyllt sin uppgift? Detta är för nära mig just nu. Det har bara gått två veckor och jag har spenderat en vecka av det i en sjuk feberyra.
Detta är ett inlägg om död. Detta är inlägget om mitt dåliga samvete -att min personliga utveckling lämnar ett spår av döda djur. Och jag är dramatisk för jag kan inte vara något annat. Och jag måste tacka Johannes som stått ut och varit den person som tagit vid där min hjärna inte längre fungerat. Som visade mig vägen i hur jag skulle göra när Olivia var halt, som pekade åt kliniken i Tingsryd och som normaliserade att jag hade/har en rundskodd åring i stallet som (precis!) inte är döende. Som visade en väg som jag kunde utforska för att hitta känslan för Olivia. Som öppnade upp blockeringarna som satte stopp mellan Olivias signaler och mig själv.
Det har gått 16 månader sen jag träffade Olivia första gången, då var hon pytteliten och bara nån vecka gammal. Jag åkte därifrån med Lasse och en kedjereaktion utan dess like började.
Igår när jag skulle sova kom tårarna igen. Men det var inga jobbiga tårar. Det var rent. Det var verkligt. Det var sorg. Jag har inte haft tid att varva ner och bara vara, pressen från skola och jobb har förflyttat allting framåt i tiden. Igår skickade jag iväg alla papper. Igår gick min belastning från 200% till 50%. Jag är i bearbetningsfasen och påväg in i nyorienteringsfasen.
Jag sitter här och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är rastlös, orkeslös och jag vill bara gråta. Nu har Lasse varit hos oss i snart 6 månader och av den tiden har han bara fått vara ute i hage som konvalecenshäst. Ändå kan jag inte låta bli att skylla på min oförsiktighet som ens lät honom gå i hage de veckorna han hann med innan den nya skadan kom. Men jag vet ju, dessa skador hänger inte ihop så pass mycket att jag ska skylla på mig själv. Jag hade kunnat stå med en totalt deprimerad unghäst istället och det hade inte heller varit bra. Och han hade säkert skadat sig när han skulle ut i hage sen i alla fall. Så jag får inte dra på mig skulden för detta, det hjälper inte alls i nuläget. Och det är NU och FRAMÅT som spelar roll. Jag ska inte sitta här och ha ont i bröstet och klandra mig själv. Det tjänar inget till att tänka "tänk om" eller "om jag bara hade..."
Men ändå sitter jag här och känner ett tryck över bröstet av hela skiten. Stackars lilla Lasse. Vad är meningen med detta egentligen? Vad ska det komma för gott ur detta? GE MIG LITE LJUS I TUNNELN. Och ge mig flera kg vadd att linda in honom i, ge mig möjligheterna att förebygga minsta lilla risk för skada, ge mig en hästvakt som kan sitta och titta på honom varje sekund som jag inte är där. Jag hatar detta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. jag vet inte vad mer jag kan göra och jag vill inte sitta och vänta på ett mirakel ska ske (för det är så det känns).
JÄVLA FRAKTURJÄVLAR, försvinn från min PRINS.
Innan jag hoppar på och skriver om den egentliga anledningen till blogginlägget, så behöver jag skriva lite annat först. Helgen har inte varit bara bra. Denna helgen har inte ens legat på "genomsnitt bra" utan under den där berömda "bra"-gränsen. Så det var ju tur att jag höll mig inne och ingen frågade i matkön, "hur står det till?" för jag hade inte ljugit. Jag hade sagt att det är en kass dag. Och jag hade sagt mer om det hade det kommit efterfrågor på det. För jag är less på att va tyst och jag är less på hela det sociala samspelet med människor. Sen igår eftermiddag har jag i princip bara pratat med en människa utanför familjen, min vän borta i Kanada.
Man orkar som människa inte hur mycket som helst. Så igår rann bägaren över och jag fick sätta stopp för en rätt intensiv vänskap. Det bildades en konflikt med ett litet men allvarligt (för mig) sakskäl och mycket starka känslor. Droppen rann över när min kropp och hjärna gick in i panik- och stresstillstånd och jag blev tvungen att skydda mig själv från det tillståndet snabbast möjligt. Ska tilläggas att jag försökt förebygga detta efter förmåga.
Ja. Så då tar vi den goda nyheten!
Igår var jag iväg på en utflykt och spanade in samt pratade med en blivande tränare till Ubbeligubb och mig. Detta är en tränare som nu står högt över "genomsnitt bra". Fast sen har jag inte så mycket att jämföra med. Men denna nya tränaren borde va stolt över att ligga på andra plats i dagsläget, eftersom jag fortfarande inte ridit för honom ännu. Men jag kan inte tänka mig att det skulle bli mer fel än för de som ligger under, de har inte direkt gett något gott intryck. Dessutom så är det mycket av hans träningsfilosofi som överenstämmer med den träningsfilosoin jag börjat bygga upp utifrån min Topp 1 på listan. Jag kommer mestadels bara kunna bygga vidare på den grunden jag har genom att tillägga hans träning ovanpå min. Och det känns skönt! Jävligt jävla skönt.
Så med hjälp av denna nya tränare så är jag ovanligt hoppfull inför 2013! Jag bara hoppas att jag ska lyckas hålla isär analyserandet med ridningen och få in min känsla igen. Men jag tror det! Speciellt efter att jag nästan kände mig vaggad till sömns när han tränade en lite mer stressig häst. Det behövs tränare som kan både lyfta och sänka stämningen hos alla i ridhuset! Så häftigt. Så jäkla duktig.
Fast ingen är perfekt, så jag fick prata lite med syrran som redde ut lite intryck åt mig och satte in lite grejer i en större bild. Och en av mina starka sidor är en av de små detaljerna som jag ansåg var något svagare, så det spelar ju verkligen kvitta! Och så kan det ju vara av ren tillfällighet med. Och det är ändå inget som skulle påverka honom som bra eller sämre tränare. Utan det är liksom bara detta med att jag inte kan låta bli att analysera och tänka och sätta ihop en bild.
Nu kör vi 2013! Wohoooo wohooooo!
Grunden till att jag reagerar är följande,
1. Det tipsas om att sätta på sin häst en eltrådsinvirad grimma
2. Innan det har tipsats om att förbättra staketet
3. Innan det har frågats om något kan vara fel i flocken
4. Innan det har frågats om rutinerna är funktionella.
5. Det finns många andra metoder som inte involverar att hela grimman är iklädd eltråd
1. Jag har inte själv sett en av dessa grimmor. Jag funderar däremot på att gå ner till stallet för att se hur detta går att göra på ett sådant vis att funktionen inte åsidosätter hästens säkerhet.
2. Om vintern är det väldigt vanligt att elstaketets funktion inte funkar. På grund av snön vid staketet så blir inte cirkeln sluten utan hästarna kan gå emot staketet utan att känna något, precis som fåglarna kan sitta på vilket elstaketet som helst. Detta går att lösa med att blandannat sätta polarband (med både el och jordning i bandet) samt genom att sätta en seperat jordningstråd i staketet. I vissa lägen kan det vara aktuellt att slå upp plank eller slanor på staketet eller skapa en förstärkt grind. I teorin bör det gå att slå upp två stycken hästskor på utsidan av staketet och lägga en slana eller planka i hästskon, denna planka går sen att dra igenom hästskon för att åstadkomma en grind.
3. Jag tänker inte fördjupa mig i denna punkten. Men jag kan tänka mig att mobbade hästar eller liknande kan bli såpass jagade att de väljer/blir tvingade att forcera staketet. Jag har i regel haft bra flockar, en sommar var vi dock extraföräldrar till två fjordhästföl som min häst jagade ut ur hagen en gång.
4. Rymmer hästen innan insläpp på kvällen? Matstress? Blir lämnad själv i hagen eller nöjer sig inte med den hästen som är kvar? Står hästen på vintervila och har en liten platt hage att gå i? Kanske kan lösas med att lägga in stockar för hästen att bita på? Eller bara lite sly? Eller att faktiskt ta ett rejäl promenad med hästen så den inte har extrem överskottsenergi?
5. Hästmänniskor är uppfinniga människor. Någon berättade att de hade gjort någon form av solfjäder av eltråd/elband och fäst framtill på täcket på sin rymning. En annan berättade att de hade lindat in nosdelen i eltråd. En annan berättade att de hade gjort en antenn på hästen. En annan berättade att de hade lindat in käkremmen på grimman och låtit en liten trådbit hänga ner för att hästen ska komma åt staketet och återfå respekten för detta.
Gemensamt för dessa saker är att de flesta som berättade detta sa att de tog till detta under kontrollerade former och under uppsikt, efter att de gjort vad de kunnat med punkterna 2-4 här ovanför.
Sammanfattningsvis så vill jag förtydliga varför jag reagerar. Jag reagerar på att en dialog kan se ut såhär:
- Min häst rymmer ur hagen! Jag har testat ALLT!
- Linda in grimman i eltråd! Det gjorde jag på min rymmare.
Vad är ALLT? Hur ska den som ställer frågan veta att ingen annan som läser kan mer eller något annat? Och hur kan person två ge ett tips av sådan omfattning (linda in hela grimman i eltråd) utan att säga att det bör ske under kontrollerade former och under uppsikt.
Jag anser också att man inte behöver linda in hela grimman i eltråd till en häst utan att det går att lösa med mindre omfattande metoder enligt min punktlista här ovanför. Jag anser att vi har ett ansvar som hästägare att se till att extrema metoder inte används och om något som är utanför den ordinarie utrustningen används så ska det absolut bara vara under uppsikt. Jag anser att vi som hästmänniskor måste se bortom quick fixes och är tydliga med vad vi tipsar våra medhästmänniskor med. Ta aldrig för givet att någon tänker på att ta av antennen när hästen fått sin första stöt i jakt på frihet. Ta inte för givet att det inte hamnar en antenn på en häst som rymmer ur sin lösdrift där det inte ens finns daglig tillsyn. Ta inte för givet att en annan hästmänniska inte lindar in hela grimman i eltråd, fäster på antenner och flätar in eltråd i manen på hästen. Ta aldrig för givet att hästens hälsa inte påverkas utan säg till,
UNDER UPPSIKT
UNDER KONTROLLERADE FORMER
EFTER ATT HAGEN FUNKAR
EFTER ATT FLOCKEN FUNKAR
EFTER ATT RUTINERNA FUNKAR.
Ps. Att man i vissa lägen får acceptera att det inte går att göra mer med hagen, att hästen rymmer ändå, är en sak. Eller att det är omöjligt att göra mer pga naturens lagar och omständigheter, det är en sak. Men att inte ens försöka, det är fan en helt annan sak.
Här kommer vad djurskyddet säger, det går att finna under djurskyddsförordningen.
"15 § Fixeringsanordningar för svin får inte användas annat än tillfälligtvis.
Utrustning eller anordning som ger djur en elektrisk stöt i avsikt att styra deras beteende får inte användas. Anordningar av det slaget får inte heller finnas monterade i stall, andra förvaringsutrymmen för djur eller hägn.
Förbudet i andra stycket gäller inte användning av elstängsel.
Jordbruksverket får meddela föreskrifter om 1. villkor för användning av elstängsel, 2. undantag från förbudet i andra stycket när det gäller elektriska pådrivare och elavvisare på fodervagnar, samt 3. villkor för sådan användning som är tillåten enligt föreskrifter meddelade med stöd av 2. Förordning (2007:484)."
Du får inte med utrustning ändra på hur hästen reagerar på ett elstaket. Enbart elstaketet är ett undantag från ovanstående paragraf.
