Mitt liv som inte längre är till skogs.

Innan jag hoppar på och skriver om den egentliga anledningen till blogginlägget, så behöver jag skriva lite annat först. Helgen har inte varit bara bra. Denna helgen har inte ens legat på "genomsnitt bra" utan under den där berömda "bra"-gränsen. Så det var ju tur att jag höll mig inne och ingen frågade i matkön, "hur står det till?" för jag hade inte ljugit. Jag hade sagt att det är en kass dag. Och jag hade sagt mer om det hade det kommit efterfrågor på det. För jag är less på att va tyst och jag är less på hela det sociala samspelet med människor. Sen igår eftermiddag har jag i princip bara pratat med en människa utanför familjen, min vän borta i Kanada. 

 

Man orkar som människa inte hur mycket som helst. Så igår rann bägaren över och jag fick sätta stopp för en rätt intensiv vänskap. Det bildades en konflikt med ett litet men allvarligt (för mig) sakskäl och mycket starka känslor. Droppen rann över när min kropp och hjärna gick in i panik- och stresstillstånd och jag blev tvungen att skydda mig själv från det tillståndet snabbast möjligt. Ska tilläggas att jag försökt förebygga detta efter förmåga.

Ja. Så då tar vi den goda nyheten! 

 

Igår var jag iväg på en utflykt och spanade in samt pratade med en blivande tränare till Ubbeligubb och mig. Detta är en tränare som nu står högt över "genomsnitt bra". Fast sen har jag inte så mycket att jämföra med. Men denna nya tränaren borde va stolt över att ligga på andra plats i dagsläget, eftersom jag fortfarande inte ridit för honom ännu. Men jag kan inte tänka mig att det skulle bli mer fel än för de som ligger under, de har inte direkt gett något gott intryck. Dessutom så är det mycket av hans träningsfilosofi som överenstämmer med den träningsfilosoin jag börjat bygga upp utifrån min Topp 1 på listan. Jag kommer mestadels bara kunna bygga vidare på den grunden jag har genom att tillägga hans träning ovanpå min. Och det känns skönt! Jävligt jävla skönt.

 

Så med hjälp av denna nya tränare så är jag ovanligt hoppfull inför 2013! Jag bara hoppas att jag ska lyckas hålla isär analyserandet med ridningen och få in min känsla igen. Men jag tror det! Speciellt efter att jag nästan kände mig vaggad till sömns när han tränade en lite mer stressig häst. Det behövs tränare som kan både lyfta och sänka stämningen hos alla i ridhuset! Så häftigt. Så jäkla duktig.

 

Fast ingen är perfekt, så jag fick prata lite med syrran som redde ut lite intryck åt mig och satte in lite grejer i en större bild. Och en av mina starka sidor är en av de små detaljerna som jag ansåg var något svagare, så det spelar ju verkligen kvitta! Och så kan det ju vara av ren tillfällighet med. Och det är ändå inget som skulle påverka honom som bra eller sämre tränare. Utan det är liksom bara detta med att jag inte kan låta bli att analysera och tänka och sätta ihop en bild.

 

Nu kör vi 2013! Wohoooo wohooooo!