Vår tid är nu.

Ibland hamnar jag i ett sånt där läge där jag vill sitta på något vackert ställe med ett glas vin eller min nya favorit, Hold me now, tillsammans med nån trevlig människa och trevliga samtal. Det får gärna finnas ett lågbudgettält, liten lägereld och ett par badkläder på tork i bakgrunden.

Men det viktigaste är samtalet. Kommunikationen.
Empatin.

Och gärna någon att spendera resten av mitt liv med. Men det är nuet som är viktigt. Kommer alltid vara. Tiden då bakgrund och framtid vävs ihop, nuet.




Singlarnas drink!

Vissa dagar får man nöja sig med en "hold me now" istället för en stöttande, respekterande, förstående och energigivande pojkvän.



(1 tesked socker mosas tillsammans med 5 myntablad. 5 cl whiskey och 1 matsked vatten hälls i och glaset fylls upp med is)

Hold me now and never let go ;-)


Jag är så förbannad att jag gråter.

Jag går sönder. Jag går sönder av att världen går sönder. Jag vet att jag borde ta ett par djupa andetag och bara låta det vara, så jag kan sova. Men det snurrar. Så fort jag blundar flashar minnen, bilder och kunskap förbi - om experiment på funktionshindrade, om koncentrationsläger, om vårdhem, om döva som satt på tvångsvård för att de betedde sig underligt eftersom de inte förstod vad andra sa. Om brist på empati.
 
Empati. Vet ni vad det är?
Mänskliga rättigheter?
Balans mellan att hjälpa och stjälpa?
 
Jag vill sätta mig ute i skogen med en flaska whiskey. Skrika. Slå. Gråta.
 
En skog där det fortfarande växer naturliga hallon, blåbär och där kantarellerna inte är framodlade för att täcka ens dagsbehov av nån vitamin. Där jag kan äta 8 bananer utan att oroa mig för att bli förgiftad av A-vitamin pga att "de lyckades visst inte genmanipulera super-bananerna som de hade tänkt så det går visst att överdosera". Där människans lek att leka gudar inte når.
 
När kommer första katastroffilmen om GMO? Om hur nazisterna experimenterar på människor för att veta hur GMO påverkar människan. Hur det sitter funktionshindrade och "olikfärgade" i små vadderade rum, för de är både knäckta fysiskt och psykiskt - innifrån. Allt är sponsrat. Allt är betalt. Allt ekonomiskt och juridiskt sköts av.. ja vad fan tror ni jag ska säga?
 
Jag är så förbannad att jag GRÅTER.

Kajsa loves Lilla Sinnerstad

Jag sitter här med en kall Guiness efter att ha jobbat hela helgen.
Jag har fortfarande inte hittat alla ord men jag gör ett nytt försök, för 6e gången.

Det börjar närma sig en månad i det nya stallet. Jag trodde att det skulle kännas väldigt konstigt och jag var beredd på att känna mig utanför. Lilla Sinnerstad är för mig en stor, snygg, prydlig, trevlig och häftigt DRESSYRSTALL. Och visst är det ett dressyrstall. Hästarna i stallet är väldigt dresserade och trevliga och stallchefen är tränare. Jag har själv haft ett pass för henne med Luisa, ett Quartersto som jag försöker rehabilitera samtidigt som att hon är mamma till kära Olivia. Man är aldrig fullärd och jag fick många goda tips i tömkörningen. Personerna jag har mött i stallet är fenomenala på sina egna vis. Det svämmar över av personligheter - trevliga sådana.
 
Det va kanske ett galet beslut att flytta en PSSM-positiv häst och en 1,5åring till ett träningstall med utetider 8-16. Men det går rätt bra och jag har inte ens börjat att ha Luisa gående i skrittmaskinen eller skrittbandet som finns på anläggningen. Olivia verkar vänja sig och vi börjar hitta tillbaka till vår träning inför Halter, Showmanship och LL. Men hon har haft det aningens svårt med alla flyttar, vilket är förståerligt. Vi får se hur det utvecklar sig, jag känner just nu att jag tänker ta för givet att det kommer gå bra (jag pallar inte byta stall hela tiden pga "omständigheter").
 
Det är så skönt att inte stå där själv, ute i ett stall långt ute i skogen. Lilla Sinnerstad känns som en investering i min hälsa haha! Och Elin! The one and only Elin!

ÄSCH. Jag får väl uppdatera bloggen oftare för att ge er rätt, underbara bild av detta FENOMENALA ställe. I LOVE LILLA SINNERSTAD.

RSS 2.0