Mitt liv som inte längre är till skogs.

Jag sitter här och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är rastlös, orkeslös och jag vill bara gråta. Nu har Lasse varit hos oss i snart 6 månader och av den tiden har han bara fått vara ute i hage som konvalecenshäst. Ändå kan jag inte låta bli att skylla på min oförsiktighet som ens lät honom gå i hage de veckorna han hann med innan den nya skadan kom. Men jag vet ju, dessa skador hänger inte ihop så pass mycket att jag ska skylla på mig själv. Jag hade kunnat stå med en totalt deprimerad unghäst istället och det hade inte heller varit bra. Och han hade säkert skadat sig när han skulle ut i hage sen i alla fall. Så jag får inte dra på mig skulden för detta, det hjälper inte alls i nuläget. Och det är NU och FRAMÅT som spelar roll. Jag ska inte sitta här och ha ont i bröstet och klandra mig själv. Det tjänar inget till att tänka "tänk om" eller "om jag bara hade..."

Men ändå sitter jag här och känner ett tryck över bröstet av hela skiten. Stackars lilla Lasse. Vad är meningen med detta egentligen? Vad ska det komma för gott ur detta? GE MIG LITE LJUS I TUNNELN. Och ge mig flera kg vadd att linda in honom i, ge mig möjligheterna att förebygga minsta lilla risk för skada, ge mig en hästvakt som kan sitta och titta på honom varje sekund som jag inte är där. Jag hatar detta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. jag vet inte vad mer jag kan göra och jag vill inte sitta och vänta på ett mirakel ska ske (för det är så det känns).

JÄVLA FRAKTURJÄVLAR, försvinn från min PRINS.

Nu när Ubbe är igång igen så är det Oktobersatsning! Vi ska träna för syster i helgen och kolla lite hur han känns och var han står inför klubbdressyren med två st lingonklasser och en LC. Man får visst bara starta två klasser (vilket ju kan vara bra) så vi ska kolla vilka klasser som passar bäst. Syrran är ju smart och tänker att hellre ta en för lätt klass och åka hem och nästa känna att det var för lätt än att åka hem och vara lite missnöjd med dagen.

Men detta betyder ju att jag behöver köpa in mina HUS-kläder. Jag behöver ridstövlar, ridhjälm, ridbyxor, enkel och stilren svart kavaj, nummerlapp och säkert något mer. Jag kan säkert få låna lite nu i oktober men jag behöver det till i vår sen. Så min önskelista är full för säsongen, haha. Och Ubbe behöver en hoodie och svanspåse. Och ett eget hösegel till transporten. Och ett svart träns i storlek cob så jag kan byta både pannband och nosgrimma på det, haha.

Funderar bara på om vi ska göra ihopsläppet nu eller om vi ska vänta till efter tävlingen. Nu känns det som att jag bara skjuter upp det mer och mer. Men jag är nervös över ihopsläppet, jag är nervös över att Ubbe ska skada sig. Jag får prata med de andra i stallet och rådgöra lite.

SATSA! PEPPA! LEK!

Igår innan jag somnade gjorde jag ett test om systematisering- och empatiseringsförmåga. Det är utformat av Simon Baron-Cohen som är en brittisk forskare med många års erfarenhet från autismområdet. Han var bland annat en av dem som först presenterade teorin om Theory of Mind tillsammans med Uta Frith och Alan Leslie.

 

Enligt det testet ligger jag på 14 av 80 poäng i empatiseringsförmåga (normalt ligger kvinnor på 47) och har därmed en lägre empatiskt förmåga medan jag har en högre systematiseringsförmåga med mina 46 av 80 poäng (normalt ligger kvinnor på 24). Dessa två poängen blir en "extrem typ-S"-hjärna. Enligt Baron-Cohen kan autism vara en yttring av extrem typ-S-hjärna.

 

Men detta är egentligen inget nytt för mig, jag vet ju om att det är dit alla tester pekar och de flesta av mina problem, funderingar och ideér kan härledas till de olika sätt en människa med asperger/autism är. Just nu stör det mig bara så grymt mycket att jag känner hur fel det går i alla sociala sammanhang och att jag bara kan göra en viss del av vad som förväntas av mig. Jag fungerar sämre än normalt nu när jag både är förkyld och under stress och känslomässig "press", därför blir också alla test extra tydliga. Jag känner mig nollställd och opåverkad när jag är hemma, jag är tyst på skype och nästintill tyst på facebook (jag kan alltid prata häst). Jag umgås knappt med föräldrarna. Men jag skulle inte säga att jag krypit in i min bubbla, jag skulle inte säga att jag har mina gamla trogna känslor av utanförskap, alien-känslor för det är precis de känslorna och upplevelserna som min medicin magiskt trollat bort. Kvar finns bara otillräckligheten. Och jag vill inte höra några kommentarer eller diskussioner, jag vill inte höra om "alla har sådana perioder" "jag känner också så ibland" eller "jag förstår dig" "blah blah bah". Jag vill inte höra de där vanliga fraserna som man säger till en annan person i sånna här lägen. Det finns inget vanligt just nu, inte ens regelrätt ångest, det finns bara livsuppehållande medel och glädjen med hästar.

Jag uthärdar, letar upp ljuset i tillvaron, myser med hästarna, försöker göra mitt just nu väldigt lilla liv så fullt av energi som jag bara kan. För utifrån mina förutsättningar kommer jag alltid göra allt jag kan. Enda gången jag backar är när jag tar fart.