Mitt liv som inte längre är till skogs.

När jag kom fram till väntrummet så överhörde jag två st prata om att de hade tid med den läkaren jag skulle in till kl 13. Så jag gick helt enkelt och kollade om det var dubbelbokat, vilket det var pga ett akutmöte. Så när jag hade lugnat ner mig igen så körde jag och köpte hem frukt&grönt, skrapade en triss och fick sedan klartecken att komma tillbaka för att ha mötet.

 

Det fanns inte så mycket att säga. Det mesta av stressen har blivit löst under helgen (med tanke på hur helgen kändes känns det ju fel att säga att något löst sig men så är det!) och vi pratade mest om min höjda dos medicin (vilket såklart är okey, det var sagt från början att jag kunde höja om jag ville vid start) och såg till att det finns medicin hela sommaren ut. Sen pratade vi om min kinkighet med mitt hem, att det är en del av anledningen att jag står på kölistan för utredning, för att avgöra om det är "normalt" eller om det bottnar i något annat. Men visst kan jag inte låta bli att ifrågasätta, om att jag är petig med mitt men ändå kan låta bli att vara petig hos någon annan (som hemma hos föräldrarna, eftersom det oftast är där jag är och hälsar på). Äsch. Jag lägger funderingen på "hold" och så väntar vi in utredningen istället. Vissa saker är så onödigt att spekulera ikring.

Appråpå utredningen så skulle läkaren kolla upp om kötiden är kortare i Kalmar än i Eksjö. Jag hoppas att det är en kort kölista för det börjar bli något enerverande att vänta. Jag börjar liksom få slut på synvinklar, verktyg och utvecklande idéer och det där handlingsförlamande läget känns mer och mer lockande. Men jag är ju inte en som ger upp. Jag är den som fortsätter oavsett hur plågsamt det är tills det löser sig på ett eller annat vis. För sådan är jag. Envis.

 

Men...
Jag kan inte låta bli att skratta varje gång jag får frågan om jag tänker på döööden.

 

Varför ska jag tänka på döden när jag spenderat ~10 år med att bli kvitt tankarna (eller den flykt som den representerar)? Jag tänker fan inte dö i onödan! Men det är plågsamt att kämpa för ett funktionellt liv, det tänker jag inte sopa under mattan med. Nu har jag väl förhoppningsvis haft mitt breakdown så jag har nya tag att ta tag i. Med start att klä på Ubbe kläder efter väder och sin nya flughuva samt vatten ner till gullungarna i stallet. Tjoho!

Eftersom det gnager i mig att inte lyckats sätta ord på frustrationen så får jag göra ett nytt inlägg, med nya infallsvinklar.

När jag kom hem efter hajken blev jag frustrerad. Inte för att jag har dåliga föräldrar på något vis. Utan för att jag lever i ett flyttstadie där jag måste ut ur huset snarast och inte kan flytta in i en tom lägenhet som jag kan kalla Mitt Hem direkt. Det är också väldigt turbolent kring hästarna, skolan och jobbrelaterat. Det enda jag har i mitt liv som inte är turbolent är de rum jag försökt att inte ställa till för stor flyttoreda i, så jag har någon fast punkt i mitt liv. Något som jag kan strukturera upp all kalabalik runt och hitta en avslappning i.

När jag kom hem från hajken blev jag frustrerad. Inte för att jag har dåliga föräldrar på något vis. Utan för att jag har ett behov av att inte utsättas för (för mycket) förändring eller chockas av att det som är min stabila punkt är förändrat. Jag har full förståelse för att mina föräldrar väljer att ta en städpaus och kolla på TV i mitt vardagsrum då de inte har tv i sommarhuset ännu. Jag har även full förståelse för att de kan tycka att jag har det lite stökigt och rörigt. Men ni vet hur det är, det är ju mitt stök och min röra. Jag har inga direkta svårigheter med det eftersom jag vet var allting ligger och varför det ligger som det ligger (ordning i kaoset, som ni hört talas om).

 

När jag kom hem från hajken blev jag frustrerad över att min ordning i oredan bland tvätten eftersom den var flyttad (för andra gången så nu finns det ingen reda kvar i oredan). Jag blev även frustrerad av att se ett blänkande svart soffbord istället för min lilla oreda med korg för småplock, ljus, diverse papper osv på bordet. Att det stod på bordet intill spelade ju ingen roll. Mitt vardagsrum var förändrat för att kunna fungera som rum för mina föräldrar. Och visst förstår man att de bara uppfattar min oreda som enerverande när de håller på att flyttstädar.

 

Jag kan även tillägga att jag höjde min medicindos igår kväll för att mildra eventuella nervsammanbrott så de inte ska gå ut över någon. Om jag sen ska leva på frukt och vatten för att slippa mer viktnojja så får det vara så. Imorgon har jag möte med läkaren med, för att jag var helt inställd på att sjukskriva mig ett par veckor för att inte kollapsa fullständigt. Men det är inte alltid jag hänger med i svängarna själv.

När jag kom hem från hajken blev jag frustrerad över att höet hade börjat sina och mamma som kan ta smskontakt med "höleverantören" inte hade skickat iväg ett sms. Men det var ju inte mer med det utan det gjorde hon ju utan konstigheter. Liksom. Inga hard feelings där. Men jag blev frustrerad igen när vi stallade och det visade sig att det var mer akut än jag hade uppfattat det och min bägare rann över nått så innibombens. Och inte fanns grejerna till Lill-Lasses Arnicados där "de skulle va" heller (i diskmaskinen, snällt ju!). Och såklart gick det ut över mamma, som är värd mer än att få en form av utskällning av en väldigt trött dotter. Vi skiljdes inte åt som vänner precis. Och jag gick in, tog min dubbeldos med medicin, pratade med grannen en stund och somnade sen.

Nu när jag tagit mig längre tid att försöka beskriva mer om gårdagens nervsammanbrott kan jag bara kommentera det med ett par saker. Det var enerverande att va sur och frustrerad dagen innan och samma dag som mors dag. Jag hoppas att vi blir klara med flyttfanskapet snart. Jag ska fortfarande leva själv med eventuell dator och mina djur.

Ja. Jag började min skolhelg med att totalvägra att gå upp ur sängen. Jag var piss slut och jävligt less på allt som hade med "stå på benen" att göra. Men efter ett antal gråtattacker (eller nervösa sammanbrott) så hade jag packat ner alla mina saker i en svart sopsäck och satte mig med snyftpapper i bilen och körde mot skolan. Framme vid skolan bröt jag ihop en sekund och snodde åt mig lite cigg innan det var dags att sitta och titta på när delar av klassen tränade rehab eller sjukgymnastik i vatten (32grader i poolen), äta och sedan hoppa i vattenet själv, i en lånad baddräkt såklart för den hade inte följt med in i sopsäcken. Men sakta började gråtattackerna kännas oaktuella och efter lite plaskande så bar vi oss av mot skogen för hajk.

Hajken speglades av gruppgemenskap, snurra och nava och öppen eld. Läraren eller i detta fallet den assistenten som var 50% ansvarig för hajken är ju en gammal kontakt, som jag måste säga gjorde ett bra jobb med att stötta mig tillräckligt för att inte bara klappa ihop och gå hem. Underbar människa! Klassen är ju bra på sitt sätt också, förståss. Med diskställ, toalett och vindskydd byggt så grillade vi, pratade och sen drog alla bortsett från jag+3st till ett hus och sov inne. Jag sov minsann vid lägerelden hela natten och det var  mysigt! Visst kändes livet lite hårt och utmattning ger ju inte med sig i första taget direkt. På morgonen drack vi gott kokkaffe i mängder, käkade frukost och fick testa på att va ledsagare för en blind samt att bli ledsagad med ögonbindel. Ja, vi fick testa på att köra rullstol i terräng med, något som den andra gruppen hade mer ordning på pga att de hade haft rullstolsteknik på fredagen när vi badade. Men det gick det med, läskigt med tippningen och åka på två hjul bara. Vi fick även sätta ihop två kanoter för att kunna ta med handikappade ute i kanotfärd utan att de ska känna sig otrygga, häftigt! Och en kort överlevnadskurs om blommor och rötter och ätbart i naturen innan vi packade ihop och körde tillbaka till skolan. Och från skolan och hem.

Iaf. Jag kom iväg till skolan idag igen och jag har åkt rulle hela dagen. Nu ska jag kolla på säsongsavslutningen av Criminal Minds.

Jag är helt enkelt för trött. För sliten och för trött! (Vi är alla trötta. Det är fullt normalt att va trött blah blah blah) Jag är så trött att det tar knappt en timma in på dagen så sitter jag med gråten i halsen igen och tappar känseln i fingrarna. Avskyr att va trött och jag avskyr just nu hur det ekar i mitt huvud hur "allting är normalt och man vänjer sig"

Jag diggar verkligen detta med att man vänjer sig och att man knappt kan påpeka hur trött man är (av olika anledningar) förren det blir normalt. Så just nu tänker jag blogga istället för att prata med folk. Så jag slipper allt tjat om att vänja sig, allt är normalt och så jag får tid att inbilla mig att allting löser sig.

Men nu ska jag ta en snabb vila och vara normalt trött och vänja mig vid kraftlösheten! *hysteriskt skratt*

Jag brukar få för mig att jag har rätt lätt för stressade situationer. Akuta situationer osv där man ska hålla huvudet kallt. Och det kan ju stämma till en viss del. Men som i alla sätt att tänka går det att se på detta på flera sätt, jag är inte alls stresstålig utan har lättare för att skjuta undan de känslor som "inte får plats" i situationen. Att stressen på så vis inte blir lika känslomässigt jobbig. Hänger ni med i hur jag svänger runt min fundering nu?
 
Jag sitter här nu och har råkat ut för mitt andra nervsammanbrott inom 2 veckor. Jag har haft en skitbra dag. Jag har satt upp en stjärna till på min pluslista, jag var stolt. Jag har stått ut genom ett skräckinjagande åskoväder. Jag har eldat och kört en maskin disk och jag har planerat inför skolhelgen. Och jag ska tillägga att jag mår förbaskat dåligt, snörvlar och fryser/svettas om vartannat. 

Men vad jag har gjort under dagen är inte alls lika viktigt som hur mycket det syns att jag har gjort (nydiskad disk i maskinen, fullt med disk på diskbänken tex). Så nervsammanbrottet kom ju som ett brev på posten när föräldrarnas flyttstress kom in i bilden och det såg ut som att ingenting hade hänt här i huset.

 

Så jag körde iväg dem med gråten i halsen och tog tag i det jag hade tänkt göra klart med mamma i lugn och ro. Så nu är det klart. Och jag mår fortfarande illa. Och jag är så förbannat ledsen. Och jag är inte kapabel till att prata ut ännu även om jag vet att det är så jag ska göra. Men förbannat ledsen ändå. Jag måste få bryta ihop.

(Och som alla vet är detta bara en sida av dagens sammanbrott)

Jag vet att jag väger för lite för att klaga i mångas ögon. Jag vet att många kan tro att det är omöjligt att se på mig att jag ökat upp 4 kg utöver det vanliga och att det fortfarande går uppåt. Men grejen är att jag ger blanka fasiken i hur ni ser på saken för jag är inte nöjd med situationen. Går man på en välling tre-fyra gånger om dagen och kaffe så bör man inte öka upp i vikt. Frustrerande! Det är den där neuroleptikans fel! Medicinen! Enerverande!

 

Och det är ytterst personligt hur man ser på saker och ting. Utifrån erfarenheter och hur man använt det. Och jag vet att jag väldigt lätt får fixa idéer och just vikt är en lätt grej att fixera sig på. Jag kan lugnt gå ner 10kg och ändå vara funktionell. Men det är inte direkt vad jag vill. Men det är en lätt fixering att fixera sig på.

 

I alla fall så är det enerverande! Mest för att jag gärna tar en fixering i dagsläget. Ja. Men eller hur.