Mitt liv som inte längre är till skogs.

Nej, dagen började inte vidare bra med att trycka i mig en sketen äggmacka för att orka med en ridtur på morgonkvisten. För att möta en lite halvgullig Casper i boxen som rätt kvickt utvecklades till en sån jäkla surpuppa! Hans sämsta humör någonsin, slänger bak öronen så fort grannens häst närmar sig. Asjävel. Men mellan surpuppandet så gick det bra, han va glad och travade på.

 

Hemma i stallet igen så ledde jag upp Ubbe i transporten, han går nu bara rakt på, inga krusiduller även om matte var irriterad och småsur efter ridturen. Det är bra att han inte utnyttjar mitt humör även om jag borde lägga bättre band på mig själv. Vi gosade iallafall lite inne i transporten, käkade hö och gosade.

 

När hästarna väl va ute i hagen så kom jag ihåg det där förbannade matproblemet (alltså hästarnas..). Så jag testade en ny idé och fick efter max 5 minuter göra om det som vi hade det från början för att Casper slet i nätet så Ubbe gav upp med att ens försöka. Tills han försökte, genom att krafsa med frambenen! Och jag är inte sugen på att han fastnar i näten. Så nu hänger det ett nät var på stolpar. Vettefan hur jag ska lösa det med att Ubbe får mer mat och Casper inte blir ohälsosamt tjock. Detta med nät är tydligen inte aktuellt för dessa hästar... Fan fan fan.

 

Jag mår SKIT och jag är inte sugen på att göra något spännande alls. Jag måste till en kiropraktor dessutom, tror det ligger rätt mycket fel i nacke och rygg igen. Det bara kraskar när jag rör på mig. Och med dessa jäkla felen på MIG ska jag åka iväg på clinic imorgon, för 900kr + bensin. Nej, jag är inte gladast i stan. Det gör förbaskat ont. Och jag mår fortfarande illa. Och det är fortfarande kallt i huset. Och jag vill fortfarande bara lägga mig ner och sova. Men nu är det bara helgen kvar och sen får jag förhoppningsvis in lite pengar att spendera på min förfallna kropp.

 

ÅH, så ENERVERANDE. Och nu måste jag äta IGEN. Det är så förbaskat tråkigt att äta. Caspers humör måste ha smittat.

Dagen började vettigt och jag fick lite saker gjorda "i skolan". Sen för typ halvtimmen brakade det loss och just nu sitter jag och funderar på varför jag envisas med att vara såpass snäll att låna ut pengar, erbjuda avbetalningar när jag är en fattig student.

 

Varför envisas jag med att ta för givet att få tillbaka pengarna, skriver av skulder mot annat än pengar. Jag är sjukt fattig, kom jag på när jag skulle köpa hästmat och tänkte på 13 i 13. Alltså, tandläkartid idag kl 13. Så jag fick vända halvvägs och åka hem igen för att lösa mitt dilemma.

 

Vad gör mig då så extremt förbannad (på mig själv främst)? Jag har runt 15-20 tusen ute hos andra än mig. Pengar jag slet ihop under sommaren och som jag själv fått möjligheten att delbetala/spara ihop till saker. Jag har en deal med ett värde av 9000kr, som funkar bra men av någon anledningarna har delbetalningen inte nått från avsändare till mig. Och nått kan ha gått fel, saker ingen av oss kan rå för, men det är pengar jag måste ha och det är redan 13 dagar försenat. Skit kan hända men varför är jag så envist snäll?

 

Så varför brakar det loss? Jag har köpt två bilar istället för en sadel till Ubbe. Och bara för att jag aldrig är nöjd så har jag ingen av dem kvar. Den ena skrev jag av en egen skuld med och den andra, ja, den säljer jag på avbetalning! Förbannade jävla...Och jo, för att allt jag gör, gör jag för mig och Ubbe. Nu får jag skaka loss pengar från flera håll och det bidrar till att jag blir sur. Jag har 3000 kr utlånat som skulle sitta på Ubbes egna konto. Varför gör jag såhär mot mig själv? Hjälper andra med medel jag egentligen inte har. Jag hoppas verkligen att ni som har fått denna möjligheten från mig läser detta och är tacksamma för min snällhet, och att ni prioriterar att få tillbaka pengarna till mig i den mån ni kan.

 

Tänk positivt, skrev jag på facebook. Utnyttja energin. Jag vet åtminstone att jag inte ska skratta utan gråta.

Är det något jag inte är så är det pigg. Jag får inte fart på elden i pannan trots att jag rensat bland massor med papper. Just nu känner jag att jag kanske inte skulle ha köpt Ubbe för 1½ år sen så jag med gott samvete kunde ta en lägenhet någonstans och slippa slåss mot naturens krafter helt själv. Jag mår illa och jag vill gå och lägga mig och sova. Problemet är att det lär ligga på 15grader i huset när jag vaknar och dessutom kommer jag bara få mer ångest för att pluggandet inte kommer igång som det ska idag heller (blev inte eldat som det skulle igår heller...)

 

Jag försöker tänka på förmiddagens underbara tur på Casper tillsammans med grannen. När vi motade tillbaka förrymda kalvar tillbaks i hagen, passerade skogsmaskin och traktor&bajskärra. Jag försöker se det positiva. Jättehårt försöker jag. Men det tar tyvärr inte bort illamåendet. Bara värme och pluggande tar bort illamåendet och återigen sitter jag där jag sitter och kämpar i motvind.

 

Jag avskyr den här höstens pluggande. Jag avskyr alla krav och all oförståelse för att jag inte förstår (innebörd: många luddiga saker!). Och det blir inte ett dugg lättare av att läsa utvecklingspsykologi, konflikt- och krishantering. Jag kommer inte mer än ett stycke i taget för att jag blir "ahaa!" och analyserar min bakgrund, gräver runt i gammalt. Det är inte allt konstigt att jag mådde som jag mådde, att det blev som det blev. Det är bara så hemskt att känna tillbaka, att se tillbaka ur utvecklingspsykologi och krishanterings-syn. HEMSKT är ordet. Och jag ska nu sätta mig att läsa om försvarsmekanismer? Jag är ett levande uppslagsverk på försvarsmekanismer... *bitter*

 

Jag förstår verkligen inte hur lärarna tänker med att ge oss den individuella uppgiften samtidigt som man förväntas göra de sista korrigeringarna på Del 1 av grupparbetet samt börja jobba på Del 2 av arbetet. Hur fasiken ska man få en vettig överblick av Temat och lägga upp arbetet på ett sådant vis att man inför sista veckan inte sitter med skolångest? Oförståerligt. Dessutom så ingår det i det individuella arbetet att reflektera över kriser man själv har haft. Det gjorde jag ju redan första veckan och jag tänker då inte riva upp det igen NU, flera veckor senare. Så det kan hon glömma, läraren. Jag har reflekterat och hade jag vetat att det var en del av den induviduella uppgiften hade jag skrivit ner det. Men nej, det visste jag ju inte.

 

Ja. Jag är bitter. Och jag tänker vara det här en stund på bloggen.

 

Egentligen ska jag skriva om Freuds och Piagets teorier och skriva ner kopplingar till den där "gamlingen" som vi skriver arbete om. Men det går inte som det ska. Jag blir bara flyförbannad när jag öppnar böckerna. Det är säkert något jag kan kika på som Freud kan förklara med sexuella och aggressiva behov som ska tillfredställas. Aggressivitet i alla fall. Det vore väldigt skönt att slänga in böckerna i elden och skylla på vildsvinen eller liknande.

Jaja. Allt blir bättre av att sura en stund och väcka upp björnen som sover. Nu håller jag bara tummarna på att resten av gruppen okeyar detta samt läraren...