Mitt liv som inte längre är till skogs.

Är det något jag inte är så är det pigg. Jag får inte fart på elden i pannan trots att jag rensat bland massor med papper. Just nu känner jag att jag kanske inte skulle ha köpt Ubbe för 1½ år sen så jag med gott samvete kunde ta en lägenhet någonstans och slippa slåss mot naturens krafter helt själv. Jag mår illa och jag vill gå och lägga mig och sova. Problemet är att det lär ligga på 15grader i huset när jag vaknar och dessutom kommer jag bara få mer ångest för att pluggandet inte kommer igång som det ska idag heller (blev inte eldat som det skulle igår heller...)

 

Jag försöker tänka på förmiddagens underbara tur på Casper tillsammans med grannen. När vi motade tillbaka förrymda kalvar tillbaks i hagen, passerade skogsmaskin och traktor&bajskärra. Jag försöker se det positiva. Jättehårt försöker jag. Men det tar tyvärr inte bort illamåendet. Bara värme och pluggande tar bort illamåendet och återigen sitter jag där jag sitter och kämpar i motvind.

 

Jag avskyr den här höstens pluggande. Jag avskyr alla krav och all oförståelse för att jag inte förstår (innebörd: många luddiga saker!). Och det blir inte ett dugg lättare av att läsa utvecklingspsykologi, konflikt- och krishantering. Jag kommer inte mer än ett stycke i taget för att jag blir "ahaa!" och analyserar min bakgrund, gräver runt i gammalt. Det är inte allt konstigt att jag mådde som jag mådde, att det blev som det blev. Det är bara så hemskt att känna tillbaka, att se tillbaka ur utvecklingspsykologi och krishanterings-syn. HEMSKT är ordet. Och jag ska nu sätta mig att läsa om försvarsmekanismer? Jag är ett levande uppslagsverk på försvarsmekanismer... *bitter*