Mitt liv som inte längre är till skogs.

Eller bara en rubrik i mängden. Eftersom jag inte är varken glad eller lycklig. Men still going stolt. Och det är ju det som är viktigast.

Pratade med kära grannen om man faktiskt vänjer sig vid att jobba. Det är nog så att oftast är det så. Att man vänjer sig, gror in sig i gamla vanor, att ha lite jobbångest är inte heller så konstigt om man inte jobbar som 100% anställd.

Men sen är det då jag. Som verkar ha till synes ett funktionellt liv men utan inkomst (utöver CSN). Som i dagsläget har en sån jävla ångest inför en praktik som fortfarande inte är bestämd. Jag har alltså ångest. Och min kära mor och min kära granne sa att de helt enkelt inte vet vad de ska säga. Och jag behöver inte mer än så, lite förståelse över att det, för mig, är så mycket mer komplicerat än så. Jag bet ihop i somras, skakade med huvudet åt trösten att man vänjer sig och jag fortsatte tills jag blev sjukskriven. Av överbelastning. Av nedsatt immunförsvar. Av ett latent virus som jag aldrig tidigare haft problem med som bröt ut. Jag vet inte vad ni kallar det. Jag kallar det inte otur. Jag kallar det utmattning. Och jag ville verkligen vänja mig, jag ville stå på standby med extrajobb resten av året. Men jag ville inte riskera min hälsa för en extra inkomst.  Jag vill inte riskera min hälsa för pengar.

 

Men jag vill också ha ett jobb. Jag vill också ha inkomst. Men jag kan inte se hur jag ska kunna ha ett av de där mer vanliga jobben. Jag kan se mig extraknäcka som lastbilschaffis men jag kan inte ens med mer kunskap om yrket, mer kunskap om människorna se mig själv extraknäcka som personlig assistent. Elevassistent, absolut! Men elevassistenterna byts ut till resurspegagoger i de miljöerna jag hade velat vara. Och kanske ett specifikt boende kan fungera. Kanske.

 

Men först ska jag göra min MEPP (min pedagogiska profil), mitt fördjupningsarbete (studie), 230h praktik och samtidigt ha ett grupparbete om Etik och Moral. Jag har en sådan sjuk vårterminsångest. Och det bultar, maler och hettar på i mina muskler, i mina leder nu ännu mer i min höft. Ingenting blir bättre. Men jag tänker fan inte hålla käft förrens jag anser mig färdig (vilket är aldrig eftersom man olyckligtvis utvecklas tills man dör).

Peace out, för bövelen.

Det värker i mina knän, i mina fotleder, i de stora muskelgrupperna och det kliar. Men att det kliar behöver inte innebära något annat än att jag är lite torr i huden. Bara för att det värker och kliar behöver jag inte få ett nytt utbrott av det där bältrosliknande skiten jag fick i somras.

Jag sitter och suger på en nikotintablett. Jag känner mig inte i form för att köra och jag hade troligtvis inte kört även om jag inte hade impulsköpt dessa. Så egentligen, spela kvitta. Jag måste ju ta bilen till affären. Det blir ett paket cigg innan begravningsceremonin i eftermiddag.

Vad jag än gör, hur jag än försöker reda ut saker och ting så får jag alltid tillbaka skit från tidigare delar av mitt liv. Det är så pinsamt och felaktigt att någon av de jag mött tidigare skriver på förbannade Facebook "Nä, Kajsa minns mig säkert inte ens, jag skulle bara skämma ut mig. Bäst att bara nicka lite försiktigt när hon inte tittat åt mitt håll, så att jag inte gör bort mig". Det är onödigt (?!). Det är ett tecken på att "Socialt fungerande Kajsa som träffar folk och var omgiven av folk hela tiden blah blah" är en ren jävla bluff. Ett sätt att testa världen, att hitta de där små sakerna som bygger upp ett livspussel. Men sen visst är jag petig! Jag är helt ointresserad av att prata med folk som jag inte anser har något att ge. Jag minns troligtvis fler människor än de människor som minns mig. Beklagligt att de jag inte minns med all säkerhet bara var för mig tomma skal eller gjorde/sa något som bidrog till att jag aktivt förnekade dess existens. För sådan var jag. Samtidigt som jag vissa dagar i ren panik sket i vem och hur jag fördrev tiden med. Att jag då kunde skrapa ihop folk till fester är ren och skär tur, jag gick på overdrive, jag spelade med genomtänkta kort men vaknade alltid upp med ett konstaterande om att det har gått ytterligare en dag i lekens tecken. Jag byggde ett liv på grus.

Min syster kunde inte låta bli att skratta sig igenom samtalet igår under min panikartade situation. Det bjuder jag på. Hon sa skrattande "ålderskris" men jag skulle mer påpeka en allmän kris. Sån som händer året runt med olika förklädnader. Sista fasen i en kris är att återvända till livet. Jag byggde ett liv på grus. Nu måste jag gå upp, se om klänningen hänger där jag fick för mig och förbereda för denna begravning. Hur jag nu ska orka upp för trapphelvetet. Och ner igen. Jaja.

Jag är väldigt tacksam över "hoppas du får en kravfri dag" och inbjudan om att få vakna hos föräldrarna på min födelsedag. Det är personligt och inte en extra sekund över, två tryck och tjollahoppsan "Grattis! Hoppas du får en bra dag!". Som ett "Hej, hur är det?" appråpå inte-ett-piss i affären. Förbannade Facebook. Förbannade matkö.

Att jag tillåter mig att släppa på gamla vanor och kontroll. Släppa på analyserna av alla små, små taniga röda lampor.

Det känns som jag har legat till sängs i en vecka, att jag borde fått liggsår om jag inte hade min bästa Ubbe att ta hand om.

Har jag ens rätt att klaga på denna lätta känsla, i jämförelse med vad jag vet att jag har känt? Jag gillar inte att skriva här när jag ligger under det genomsnittliga måendet, det känns som jag bara söker respons.

Men just nu vill jag spy över facebook med alla "grattis" som fortsätter strömma in. Jag känner mig utsatt. Jag vill fortfarande bara koppla ur internet, stänga ner och ta bort facebook. Jag vill inte bli påmind om att under all snö ligger den sönderbökade trädgården. Jag vill inte bli påmind att under alla gester, charader och klädval ligger en ångest och pyr.

Jag ligger här i soffan och önskar att slippa gå upp igen och igen. Sug på den, tantalotta som inte förstod vad jag pratade om när jag sa att jag började uppfatta röda lampor. Och sug på den, Kajsa, som trodde att det gick att bara vara tydlig, varken övertydlig eller överdriven. Men det är väl trevligt att folk jag inte alls pratar med lägger ner någon sekund extra på ett "grattis"

Jag har i princip spenderat hela helgen i föräldrnarnas lägenhet. Jag har bara somnat och vaknat här hemma. Ungefär detta har då hänt:

 

- åkte till Vetlanda och handlade (lönedag).

- köpte nikotintabletter på impuls
- köpte blekningsmedel till håret och konstaterade att jag skulle klippa mig med

- köpte svart färg om jag ångrade mig
- köpte innehåll till flera stycken portioner smörgåstårta (som jag har gjort 4 st av och frysit in)

- köpte Jekyll och Hyde, mina XXL-vinglas

 

- På fredag hann jag inte så mycket mer än att komma hem, egentligen. Om det inte vore för att jag satt uppe med Hyde och MSN hela natten (till 02-03 iaf) men jag hade det himla trevligt.

- På lördagen kom föräldrarna ut och fixade med lite grejer runt lunch och jag följde med dem till lägenheten där jag klippte av håret och där mamma hjälpte till med att applicera blekmedlet. På kvällen kom bonnagrannarna på besök, mysigt! Jag fick då även skjuts hem till mig på natten.

- På söndagen kom mamma (morgonutfodringen) och vi satt i sängen och spelade Candy Crush Saga någon timma innan jag klippte till hennes hår lite. Då skickade pappa en förfråga om att låna mitt grafikkort varav jag suckade över att behöva in och rota i den där burken. Men men, skam den som ger sig för ett par timmar senare så snurrar pappas dator felfritt! Mamma färgade även håret och vi delade på en förpackning ansiktsmask.

 

Så detta var en rejäl familjehelg, något som jag verkligen tror behövdes. Bästa föräldrarna!

Melissa Horn – Jag saknar dig mindre och mindre

Det är en otippad låt i en rätt otippad favoritplaylist. Det är en otippad AHA-tanke denna morgonen.

 

Vissa människor har under mitt liv kommit att bli personer som jag aldrig kommer glömma. Jag tror det har gått ungefär 10 år sedan en av dem kom in i mitt liv en sen natt på Lunarstorm. Och jag är så himla tacksam över det. Även om det har inneburit många tanke/känslostormar under alla år. En av de andra som ligger djupt kom in en annan natt i Nässjö. Dessa två människor är i en helt annan kaliber än mina absolut bästa vänner, de är inte de som hänger med i ur och skur, de är inte två människor jag ringer i panik. Dessa två människor är, för mig, några som på något vis har lyckats med att få in en djupare ro i min oftast så stressade själ (vad nu själ är, ni känner till begreppet iaf). Genom att egentligen inte göra någonting.

Detta är människor som inte aktivt har "brett ut sina vingar" så som många andra i mitt liv har gjort. Och jag har alltid haft ett behov av att hälsa på, få in den där djupa, djupa känslan av ro i själen. Och just under 2012 har jag fått tillbaka kontakten med dem båda två. Är inte det väldigt häftigt?

 

Det hade varit väldigt häftigt men jag minns alla veckor med panik över att rätta rodret efter förändringen. Och jag känner paniken över beroendet att få den där djupa, djupa känslan av ro. Tack och lov finns både msn och facebook på mobilen nu för tiden så jag kan nästan alltid pocka på uppmärksamhet. Lite enerverande, irriterande men jag kan faktiskt hantera att inte få svar när jag vill ha svar och jag kan hantera att det inte svaras på flera, flera dagar. Fast när det handlar om veckor blir jag lite nervös.

 

Men det är inte så många som är en bidragande orsak till att jag kan varva ner utan att somna eller "bli låg". Att vara lugn och att må bra är så ovanligt. Jag måste nu ta en cigg på detta för jag blir lite ledsen av att jag inte har någon av dem i min direkta (fysiska, geografiska) närhet. Och jag blir nervös över att det kan ha förändrats.

Detta samtalet jag har skrivit om tidigare, där det i princip konstaterades Asperger resulterade också i att jag började tänka i banorna med belöningsystem. Så nu är det igång! Jag tycker att det fungerar förvånansvärt bra! Jag blir som ett barn igen och jag vill verkligen fylla upp hela pappret med stjärnor. Problemet är att jag måste göra saker som är värda sin stjärna. Men det går ju alltid lösa. Svåra saker finns överallt, i hela världen.


Något som jag senaste dagarna också tänkt aktivt om är vad och vem jag varit senaste åren. När jag ser tillbaka med Asperger i bakhuvudet så faller väldigt många bitar på plats. Händelser som jag aldrig förstått och tagit illa vid mig om, är inte längre konstiga eller svåra att se tillbaka på. Jag kan snarare skratta åt en av de värsta händelserna i mitt liv och säga:

 

Fyfan vad jag är smart. Sen att det resulterade i massor med blåmärken, rättegång och skadestånd (till min fördel) är en annan grej. Det var ändå så himla klockrent och perfekt.

Nu ser jag tillbaka och älskar den Kajsa som var

även om jag rätt kraftigt avskydde den Kajsa då.

Eftersom jag skiter i om det låter konstigt i era ögon så skickar jag iväg detta om ett par sekunder. Sen tänker jag lägga mig i soffan och fnissa samt kolla på Greys Anatomy. Det är varmt vatten i både panna och tankar (värmesystemets vedpanna och ackumulatortankar, för er läsare som kanske behöver förtydligande ;-) ) och det är mysigt. Hela min värld är mysig. Och ja, jag är spiknykter!

"Ta inte detta fel, Kajsa. Jag menar väl. Jag tror du också har Asperger."

Detta sas under vintern 2011-2012. Under våren 2012 börjar det gro en fundering inom mig. Ja, visst finns det en risk/chans att alla mina tidigare diagnoser är tillägg eller till och med på grund av Asperger. Att reaktionen på händelsen med hästen och den manipulerande tanten till ägare blev värre för att jag hakade upp mig, levde och såg inget annat än denna hästen i mitt liv. Att utifrån en Aspergersynvinkel så rasade min värld samman ÄNNU starkare, ÄNNU värre än om Aspergern inte skulle funnits där i botten.

Aspergern kan även förklara hur jag tidigt efter denna omskakning börjar plocka isär och ihop min gamla dator. Hur jag fastnar i StarCraft. Och en djupare tanke om hur annorlunda jag är. En tanke som jag vet fanns även under tiden innan jag började må dåligt. Och nej, jag diktar inte ihop något. Jag vet med säkerhet att 1999 mådde jag inte hundra heller, 1999 tvivlade jag också och jag kunde inte förstå, få ihop vad som hände när klasskamraterna förändrades från schyssta till kaxiga Spice Girls och tjej/killbaciller. Jag är väldigt glad över att det fanns en grupp i klassen, även om det var gruppen för "de utstötta". Men jag vet att jag inte kände mig hemma i den gruppen heller. Så jag åkte ut oftare till denna häst.

 

Låter det inte mer troligt att denna händelse gav mig en 10årig djup depression om Asperger hade en fot med i spelet? Än om jag hade, som man kan se det, väldigt bra förutsättningar att ta mig igenom ovanstående kris?

2007 (ungefär) fick jag diagnosen Posttraumatiskt Stresssyndrom. Efter 7 år med generaliserat ångestsyndrom och depression.

 

 

Under våren 2012 pratade jag med en psykolog för att avgöra om det är någon mening med att undersöka detta med Asperger vidare. Det tog inte många samtal förren en remiss skickades. Jag maxade poängen över ångest utan minsta tecken på depression. Jag fick utslag på olika personlighetsdrag, med utslag menar jag när de är såpass starka/stora och de innebär problem. Det var paranoid, schizoid, schizotypisk, tvångsmässighet och jag tror även det var utslag på hyperaktivitet (eller borde ha gett, men jag anser ju inte att hyperaktivetet är ett problem). Kortfattat tolkas detta såhär, paranoid står för en osäkerhet att det som händer inte är sant, en tvivlan och en oro för att något inte är som det sägs. Schizoid och schizotypiskt står för en mer sjuklig bild av en "ensamvarg", att känna sig som en alien. Tvångsmässighet är mycket som det låter men i mitt fall står det för en struktur som om den faller försätter mig i panik samt att jag kan under kaotiska perioder haka upp mig, bli beroende av saker som är viktiga. Som mössan och strumporna under 2012. Mössan tog jag gärna inte av mig när jag kom in. Strumporna tog jag bara av mig när de absolut skulle tvättas, annars hade jag dem från julafton tills det började bli för varmt för ullstrumpor (sommar). De ingav ett lugn, en säkerhet. Snuttekläder, sa mamma skrattade och det var att sätta fingret på spiken.

---

Många kan leva funktionellt med Asperger utan att veta om det. Utan att behöva veta om det. Utan att ha problem. Men när problemen fortsätter staka sig efter alla jävla år med terapi, när problemen byter kostym, så tröttnar man. Så jag måste få säga såhär, att om den lilla 10% tviveln jag har är rätt så blir jag ledsen. För jag är trött på att kämpa.

Mitt hopp ligger just nu i att jag är feldiagnoserad och att det innebär att en förändring av terapi kan göra livet lite lättare, lite enklare, för jag orkar inte även om jag ser så glad och stark ut i era ögon. Det är ren jävla bullshit, jag känner mig som en jävla alien, oäkta mot mig själv. Och när jag postar detta om ett par sekunder så kommer jag vänta på kritiken, på denna vanliga bomb av oförståelse. En ren jävla kritik mot att jag försöker vara äkta mot mig själv. För jag är Kajsa. Jag kan gunga framåtillbaka i ren ångest, gråta floder och vara så självsäker på mig själv att jag spricker av stolthet, alltihop samtidigt. Jag mår i genomsnitt bra.

Det är troligtvis så, med rätt stor sannolikhet, att jag har Asperger. Det kan även vara så att jag har en gnutta ADHD också. Eller Aj-De-Hay-De, som helgens föreläsare sa. Jag har funderat på detta med vad det skulle innebära att köra vidare på spåret att göra en utredning för Asperger och jag har kommit fram till följande: att få sluta fundera, att få sluta tänka på det. Få det svart på vitt och därmed kan lämna den osäkerheten bakom mig och jobba på mina svårigheter som en del av min personlighet, inte som en del av min gamla sjukdomsbild och försvarsmekanismer. Så även om denna föreläsare bekräftade min och andras misstankar om att jag har Asperger så vill jag, för att lugna delar av alla tankar, ha en diagnos. Svart text på vitt papper, svart på vitt.

Så nu tänker jag att jag ska ringa min prattant, pratmorska som jag råkade säga i helgen, och meddela detta och begära en läkartid. Dels för att prata med någon om medicin (antidepp) och dels för att få uttrycka min oro som finns i kroppen. Och förhoppningsvis kan jag få komma framåt lite i kön för en utredning. Hoppet är det sista som lämnar människan.

Hur en utredning går till och mer information

---

Jag känner alltså att detta skakar om min värld rätt så rejält. Det jag länge har tolkat som försvarsmekanismer kan vara delar av min eventuella Asperger. Vilket även kan förklara mycket av den oro jag bär runt på. Att det jag tänkte när jag började resan mot att undersöka detta vidare förra vintern kan stämma. Då tänkte jag att jag för en gångskull skulle ta en genväg, att avgöra om jag ska kämpa för att få bort svårigheterna eller om jag ska kämpa för att förstå och utnyttja svårigheterna.

 

Men jag är ändå fundersam om detta med att sätta en diagnos. För jag vill inte att min familj och släkt ska känna sig osäkra på något av någon anledning. Det är somsagt så konstaterat det kan bli, av en av Sveriges främsta inom diagnostisering av dessa diagnoser, utan en utredning. Men jag behöver troligen göra om en resa i mig själv och hitta vad som är vad och i den resan är jag inte så sugen på att mina nära och kära betvivlar att det är Asperger. Så ni som läser får gärna ge feedback på detta.

 

Detta var min bekännelse. Jag skriver detta med 90% säkerhet att jag har Asperger. Och en gnutta Aj-De-Hay-De. Så nu skyndar jag att byta om, jag ska hem till föräldrarna igen och äta pizza (jag bjuder).

Jag kan känna såhär, att jag tar saker lite fel. Eller att jag är så jäkla naiv. Eller att jag inte förstår världen. Eller att jag inte kan göra mig tillräckligt förstådd. Eller att jag inte ens försöker. Att det spelar ingen roll att jag har en mil till närmaste samhälle och ytterligare två par mil till nästa, större samhälle.

 

Jag har härdsmälta, i förkylning, trötthet, i nöd och i lust och i kylan, tövädret och de frusna isklumparna.

 

Jag får upprepa för mig själv (fast högt, så katten hör eftersom det känns bäst att prata högt) att jag behöver se den stora bilden. Att inte låta min självförvållade ledsamhet gå ut över andra. Samtidigt kan jag inte hålla allt för mig själv för där händer inget som förbättrar. Samtidigt låter det inte rätt, komplett när jag säger detta högt.

Kan man ha prestationsångest i utvecklandet av sig själv?

 

Jag har en otrolig insikt i mig själv. Jag kan nästan alla mina reaktioner utan och innan. Det är bara ett stort problem med detta, det är ingen som orkar återupphålla en ständig analys, en ständig aktiv process av uppmärksamhet. Jag är så trött. Trött på att inte hitta sättet att slappna av som kan hålla i sig.

 

En krycka när man brutit benet. Det är vad jag känner just nu. Jag tänker på antidepressiv medicin. Att kanske få lite hjälp att minska frustrationen i olika situationer. Öka upp tålamodspannet och minska på tröttheten som gräver sig djupare och djupare in. Jag kan inte förändra andra människor, jag kan inte med hjälp av regler och lappar överallt i huset skydda mig från att strukturen faller samman dagligen. Det känns mer som att släcka eldar än att njuta av dagen. Jag vill kasta in handsken.

 

Igårnatt drömde jag om att jag sprang maraton med killproblem direkt ur serien Vampire Diaries, Stefan hjälpte mig inte med peppandet utan Daimon gjorde allt för mig istället. Vilken konstig dröm. Jag förstår absolut ingenting.

 

Behöver jag säga att jag återigen sover dåligt?