Mitt liv som inte längre är till skogs.

Jag vet att jag väger för lite för att klaga i mångas ögon. Jag vet att många kan tro att det är omöjligt att se på mig att jag ökat upp 4 kg utöver det vanliga och att det fortfarande går uppåt. Men grejen är att jag ger blanka fasiken i hur ni ser på saken för jag är inte nöjd med situationen. Går man på en välling tre-fyra gånger om dagen och kaffe så bör man inte öka upp i vikt. Frustrerande! Det är den där neuroleptikans fel! Medicinen! Enerverande!

 

Och det är ytterst personligt hur man ser på saker och ting. Utifrån erfarenheter och hur man använt det. Och jag vet att jag väldigt lätt får fixa idéer och just vikt är en lätt grej att fixera sig på. Jag kan lugnt gå ner 10kg och ändå vara funktionell. Men det är inte direkt vad jag vill. Men det är en lätt fixering att fixera sig på.

 

I alla fall så är det enerverande! Mest för att jag gärna tar en fixering i dagsläget. Ja. Men eller hur.

Jag fick ett brev på posten i början på veckan. När jag öppnade det så ryckte det i min mungipa av lesshet eller liknande. JAHA! Så NU passade det?! Men det var på tiden att jag fick den där läkartiden jag efterfrågade i början på februari. Nu sitter jag här och faktiskt är tacksam över att jag har den där tiden bokad. För jag är i en ny omgång härdsmälta. Och jag är säkert som lopporna i loppexperimentet.

 

Jag får härdsmälta av synintryck, intryck och av beteenden, rörelsemönster och beteendemönster. Jag får härdsmälta över att ge upp hoppet om tillräcklig personlig utveckling och jag ger upp hoppet om att uthärda alla "måste bara fråga..." "måste bara få säga..." Någon bara behöver nicka, kalla mig knäpp men jag måste säga. Måste få skriva. Det är som att bära på en såndär saftig hemlis där det rycker i huden av att vara tyst. Bara måste få säga.

 

Jag orkar inte hålla på att tänka "är det socialt accepterat?" "är det en okey fråga?" "kommer jag bli lugnare av att få ett svar?" "kommer jag bli stressad i väntan på svar?" 

 

Kommer detta förstöra något? 

- Nej, det är inget som är helt.

 

Behöver jag ens posta detta? Jag sitter med en känsla av kräks upp i halsen i sängen med datorn och försöker LUGNA NER MIN SKALLE. Men jag har i alla fall lyckats få ner pulsen från 90 till 70 på två timmar.... Hur funkade det där med att bryta ner sin egna hjärna?

 

Det är inget som kommer återgå till det normala igen. Det normala hittar man inte djupt in i skogen.

 

Är philo den manliga formen av philia? Filasof. Filosof. 

 

Kräks på detta. Huvudvärk. Sakta ner, små signalbåtar, SAKTA NER, ni är för snabba för min IQ.

"Ta inte detta fel, Kajsa. Jag menar väl. Jag tror du också har Asperger."

Detta sas under vintern 2011-2012. Under våren 2012 börjar det gro en fundering inom mig. Ja, visst finns det en risk/chans att alla mina tidigare diagnoser är tillägg eller till och med på grund av Asperger. Att reaktionen på händelsen med hästen och den manipulerande tanten till ägare blev värre för att jag hakade upp mig, levde och såg inget annat än denna hästen i mitt liv. Att utifrån en Aspergersynvinkel så rasade min värld samman ÄNNU starkare, ÄNNU värre än om Aspergern inte skulle funnits där i botten.

Aspergern kan även förklara hur jag tidigt efter denna omskakning börjar plocka isär och ihop min gamla dator. Hur jag fastnar i StarCraft. Och en djupare tanke om hur annorlunda jag är. En tanke som jag vet fanns även under tiden innan jag började må dåligt. Och nej, jag diktar inte ihop något. Jag vet med säkerhet att 1999 mådde jag inte hundra heller, 1999 tvivlade jag också och jag kunde inte förstå, få ihop vad som hände när klasskamraterna förändrades från schyssta till kaxiga Spice Girls och tjej/killbaciller. Jag är väldigt glad över att det fanns en grupp i klassen, även om det var gruppen för "de utstötta". Men jag vet att jag inte kände mig hemma i den gruppen heller. Så jag åkte ut oftare till denna häst.

 

Låter det inte mer troligt att denna händelse gav mig en 10årig djup depression om Asperger hade en fot med i spelet? Än om jag hade, som man kan se det, väldigt bra förutsättningar att ta mig igenom ovanstående kris?

2007 (ungefär) fick jag diagnosen Posttraumatiskt Stresssyndrom. Efter 7 år med generaliserat ångestsyndrom och depression.

 

 

Under våren 2012 pratade jag med en psykolog för att avgöra om det är någon mening med att undersöka detta med Asperger vidare. Det tog inte många samtal förren en remiss skickades. Jag maxade poängen över ångest utan minsta tecken på depression. Jag fick utslag på olika personlighetsdrag, med utslag menar jag när de är såpass starka/stora och de innebär problem. Det var paranoid, schizoid, schizotypisk, tvångsmässighet och jag tror även det var utslag på hyperaktivitet (eller borde ha gett, men jag anser ju inte att hyperaktivetet är ett problem). Kortfattat tolkas detta såhär, paranoid står för en osäkerhet att det som händer inte är sant, en tvivlan och en oro för att något inte är som det sägs. Schizoid och schizotypiskt står för en mer sjuklig bild av en "ensamvarg", att känna sig som en alien. Tvångsmässighet är mycket som det låter men i mitt fall står det för en struktur som om den faller försätter mig i panik samt att jag kan under kaotiska perioder haka upp mig, bli beroende av saker som är viktiga. Som mössan och strumporna under 2012. Mössan tog jag gärna inte av mig när jag kom in. Strumporna tog jag bara av mig när de absolut skulle tvättas, annars hade jag dem från julafton tills det började bli för varmt för ullstrumpor (sommar). De ingav ett lugn, en säkerhet. Snuttekläder, sa mamma skrattade och det var att sätta fingret på spiken.

---

Många kan leva funktionellt med Asperger utan att veta om det. Utan att behöva veta om det. Utan att ha problem. Men när problemen fortsätter staka sig efter alla jävla år med terapi, när problemen byter kostym, så tröttnar man. Så jag måste få säga såhär, att om den lilla 10% tviveln jag har är rätt så blir jag ledsen. För jag är trött på att kämpa.

Mitt hopp ligger just nu i att jag är feldiagnoserad och att det innebär att en förändring av terapi kan göra livet lite lättare, lite enklare, för jag orkar inte även om jag ser så glad och stark ut i era ögon. Det är ren jävla bullshit, jag känner mig som en jävla alien, oäkta mot mig själv. Och när jag postar detta om ett par sekunder så kommer jag vänta på kritiken, på denna vanliga bomb av oförståelse. En ren jävla kritik mot att jag försöker vara äkta mot mig själv. För jag är Kajsa. Jag kan gunga framåtillbaka i ren ångest, gråta floder och vara så självsäker på mig själv att jag spricker av stolthet, alltihop samtidigt. Jag mår i genomsnitt bra.

Det är troligtvis så, med rätt stor sannolikhet, att jag har Asperger. Det kan även vara så att jag har en gnutta ADHD också. Eller Aj-De-Hay-De, som helgens föreläsare sa. Jag har funderat på detta med vad det skulle innebära att köra vidare på spåret att göra en utredning för Asperger och jag har kommit fram till följande: att få sluta fundera, att få sluta tänka på det. Få det svart på vitt och därmed kan lämna den osäkerheten bakom mig och jobba på mina svårigheter som en del av min personlighet, inte som en del av min gamla sjukdomsbild och försvarsmekanismer. Så även om denna föreläsare bekräftade min och andras misstankar om att jag har Asperger så vill jag, för att lugna delar av alla tankar, ha en diagnos. Svart text på vitt papper, svart på vitt.

Så nu tänker jag att jag ska ringa min prattant, pratmorska som jag råkade säga i helgen, och meddela detta och begära en läkartid. Dels för att prata med någon om medicin (antidepp) och dels för att få uttrycka min oro som finns i kroppen. Och förhoppningsvis kan jag få komma framåt lite i kön för en utredning. Hoppet är det sista som lämnar människan.

Hur en utredning går till och mer information

---

Jag känner alltså att detta skakar om min värld rätt så rejält. Det jag länge har tolkat som försvarsmekanismer kan vara delar av min eventuella Asperger. Vilket även kan förklara mycket av den oro jag bär runt på. Att det jag tänkte när jag började resan mot att undersöka detta vidare förra vintern kan stämma. Då tänkte jag att jag för en gångskull skulle ta en genväg, att avgöra om jag ska kämpa för att få bort svårigheterna eller om jag ska kämpa för att förstå och utnyttja svårigheterna.

 

Men jag är ändå fundersam om detta med att sätta en diagnos. För jag vill inte att min familj och släkt ska känna sig osäkra på något av någon anledning. Det är somsagt så konstaterat det kan bli, av en av Sveriges främsta inom diagnostisering av dessa diagnoser, utan en utredning. Men jag behöver troligen göra om en resa i mig själv och hitta vad som är vad och i den resan är jag inte så sugen på att mina nära och kära betvivlar att det är Asperger. Så ni som läser får gärna ge feedback på detta.

 

Detta var min bekännelse. Jag skriver detta med 90% säkerhet att jag har Asperger. Och en gnutta Aj-De-Hay-De. Så nu skyndar jag att byta om, jag ska hem till föräldrarna igen och äta pizza (jag bjuder).

Överkänslig?
Lättirriterad?

Överreagerar?

Man kan nästan tro att jag har PMS.

I själva verket är jag trött i kropp och knopp och hushåller med energin. Om sådär 24 dagar ska alla arbeten från tidigare teman vara klara, en sammanfattning och ett större arbete. Denna veckan är viktig för nästa vecka tar det aktuella temat upp farten igen. Så jag kan vara lite överkänslig, lite lättirriterad och överreagera. Jag säger inte att ni ska trippa på tå, jag säger bara att såhär är det. Jag får saker gjorda genom att fördela energin på de delar som behövs. Att filtrera allt som sägs och filtrera allt jag vill säga är därmed nedpriorierat. Men det är också nu som jag känner mig som mest tydlig. Här reagerar jag. Här blir jag irriterad. Här överreagerar jag för att gränsen passerades.

Jag skrev nyligen:

"På detta viset kombinerade Rogers en existentialist hållning med en fenomologisk psykologi (att människors känslor, motiv och handlingar kan förklaras utifrån vad man vet om deras sätt att föreställa sig omvärlden och sig själva). Fenomen står för att olika ting ter sig rent subjektivt utifrån den enskilda människan. Enligt Rogers och andra fenomentalister kan man inte förstå hur människor reagerar och agerar utan att först ha tagit reda på hur de tänker och känner samt uppfattar sig själv och andra."

 

Jag sitter inte här och skriver och säger att jag är bäst. Men jag har alltid förstått att för att kunna sätta sig in i hur någon annan känner måste man fråga sig fram. Om alla i Sverige sa att det är jobbigare med snön, tycker då alla att snön är jobbigare på samma sätt? En av mina vänner sa till mig igår att hon har kanske ingen rätt att klaga på snön när hon bara har en trappuppgång och balkong att skotta när jag har sådär 100gånger mer yta att skotta. Men jag, eftersom jag är som jag är, sa att jag har vetat att detta skulle komma. Jag har varit inställd på att slita med snön. Därför är det inte lika jobbigt för mig att snön kom eller att det var minst lika jobbigt för min vän. Att hon kommer ut på morgonen och knappt kan gå ner från sin balkong pga snön och inte har skyffeln framme bredvid ytterdörren som jag haft, det är jobbigt! (Hon bor på andra våningen, med en trappa på utsidan av huset upp till en balkongliknande utbyggnad och därifrån kommer in i lägenheten)

 

Man kan inte förstå hur andra människor reagerar och agerar utan att först ha tagit reda på hur de tänker och känner, samt uppfattar sig själv och andra.

Lägg inte energi på att irritera er på människor som är olika från er, lägg energin på att fundera, vad är det som gör denna människan annolunda från mig?

 

Jag skriver detta för att jag är trött på att höra att jag är annolunda. Jag skriver detta för att jag önskar att skaka liv i denna färdigheten att tänka på andra människor för att lättare bli förstådd av min omgivning. Jag behöver bli accepterad. Speciellt nu, när jag har pms utan pms och i grunden behöver stöttning. Men som jag skrivit tidigare, det är inte värt besväret att prata med en vägg som det redan står "du är inte normal på". Jag har varit på nippen till institutionerad under alla år av terapi och behandlingshem och akutinläggningar. Jag är sen 13-14 års ålder uppfostrad av psykiatrin, av min familj också, såklart, men det är tiden inom psykiatrin som har gett mig min syn på mig och människorna runtikring. Ni kan saker jag inte kan. Jag kan saker ni inte kan. Men vi har gemensamt att leva. Jag tror på att våra liv blir mer värdefulla om vi delar våra färdigheter istället för att anta.

Ps. Innan jag avslutar här så vill jag lägga till att pappa menade bara väl igår. Han använde bara ordet "skotta" istället för "ploga" vilket gjorde att jag blev sur. Skotta gör man för hand. Ploga tar man hjälp för. Var försiktiga vad ni skriver på internet, missförstånd blir så lätt!

Jag försöker vara så tydlig jag kan här på bloggen men har inte en speciell gåva att uttrycka mig i ord som alla förstår. Jag har absolut ingenting emot att svara på kommentarer om vad jag menar med en viss sak, fråga hellre än anta någonting ;-)

Jag passar på medan värme finns! (Läs tidigare inlägg om snön om du inte förstår men vill förstå.)

 

"Utan att hänga ut mig för mycket" är verkligen en definitionsfråga. Jag har uppnått ett stadie där jag behöver nya bekantskaper. Där många av mina andra, äldre bekantskaper får mig att ifrågasätta om det var värt att lägga ner tid på att socialisera lite. Att vara social är inte det högst prioriterade på min lista "saker som gör livet värt att leva" men alla har vi sociala behov som behöver bli uppfylla på ett eller annat sätt.

 

Livet är att ständigt utvecklas. Även om man som jag kan behöva skrika och klaga över att det ska vara så invecklat att utvecklas. Och att man är så illa tvungen att utvecklas (samt ta ikapp för svunnen tid). Och grundläggande behov är att bli hörd, att bli sedd och bli förstådd och ändå, trots att det låter konstigt ibland, bli respekterad för den man är, för det man tycker även om det är pappegojja ibland.

 

Jag har hört så mycket. När jag egentligen bara inte gjorde mig förstådd och ingen var ens intresserad av att förstå det heller. Jag är bara galen. Jag måste växa upp. Jag är inte som alla andra. Jag är inte hit eller dit.

Jag har fått tänka och fundera lite, fått lite panikkänslor, lite alienaktiga känslor och tack vare en kurskamrat en lugnare känsla. Hon heter egentligen samma sak som mitt mellannamn (Elisabeth) men kallas nått helt annat. Vi pratade väldigt fort, under minuten nästan och jag kunde luta mig tillbaka och i mer lugn och ro.

Men jag skulle gärna låta bli att ödsla tid på människor som inte lyssnar eller frågar vad jag menar egentligen. Att bli vuxen är inte att acceptera att människor är en hög oförstående jävlar som borde stängslas ute från min gård, min dator och min mobil. Att bli vuxen, i mina ögon, är att förstå. Och hur, för att sammankoppla med översta delen, ska jag förstå hur vuxenvärlden funkar om de bekantskaper jag har inte ger mig något? Just nu går jag på "lektioner att vara vuxen" på den psykiatriska mottagningen. För de får betalt för att förstå, att respektera och ge rådgivning. Jag betalar gärna och lägger tid på att få ut vad jag vill.

Och här tänker jag avsluta. Med frågetecknet och den dimmade AHA-lampan hängande i luften.

Nu har jag funderat ett par dagar (utspridd på ett antal veckor, månader) om vad motparten egentligen vill få ut av att skicka ett sms (för mig mitt i natten (efter kl 23)) med enbart texten "jag saknar dig". Eventuellt en smiley av något slag, en ledsen :( eller en :P eller en :). Smileysen spelar egentligen inte någon roll i detta sammanhanget.

 

"Jag saknar dig"
 

Skickat mitt i natten. Utan minsta livtecken från personen i fråga på ett antal dagar/veckor. Jag blir ofta väldigt ställd, börjar att notera "tur att jag inte vaknade av smset!", noterar att personen i fråga saknar mig och funderar sen på om jag saknar personen med, det är ju det lättaste sättet att svara på. Men oftast är det inte så att jag kan svara med "jag saknar dig" utan jag tror (ja, jag är inte heller perfekt!) att jag redan tidigare skulle ha skrivit ett "Hej, hur är läget?". För att fråga om någonting är en inbjudan till konversation. "Jag saknar dig" är ett konstaterande ungefär som "jag älskar dig" och där, i det sista exemplet är det ju extra viktigt att inte bara haspla ur sig det lättaste svaret för att en underlig situation ska uppstå.

 

"Jag älskar dig"
"Jag älskar inte dig just nu. Kanske senare!"

"Jag saknar inte dig just nu" ligger mig väldigt varmt om hjärtat i detta läget men ja, ni förstår ju själva att man inte bör säga en sådan sak. Det är
 

"Jag saknar dig"
"Hej! Hur är det? Jag saknar inte dig men vi kan ju prata lite ändå!"

"Jag saknar dig"
"Hej, hur är det?"

"Jag saknar dig"
"Jag saknar inte folk i dagsläget"

"Jag saknar dig"
"Synd för dig! Jag har inte tänkt på dig alls på senaste tiden"

"Jag saknar dig"
"Jag finns dagligen på msn. Hattis har fixat en dator åt mig."

 

Jag kan känna att om man nu saknar mig borde man ju förstå att det inte funkar att skicka ett konstaterande till mig utan att få ett konstigt svar tillbaka. Jag ber om ursäkt för alla konstiga svar jag har skickat på detta urbota dumma sms "jag saknar dig" som kommer från tomma intet och inte ger mig en vettigare inbjudan till att göra något åt saken åt personen som saknar mig. Det är tyvärr inte mitt ansvar att se till att ingen saknar mig. Hur ska jag ens kunna ana att någon saknar mig om jag inte ens pratat med denna på ett antal dagar, veckor eller månader? "Jag saknar dig" får mig att känna mig så jäkla dum i skallen att jag oftast bara raderar smset och går vidare i mitt liv som att inget hänt.

Och eftersom det är mitt problem att jag inte står ut med "jag saknar dig" så tänker jag servera en mycket enklare version som faktiskt säger exakt samma sak men som även visar ett intresse av personen som blir saknad. Använd den hur mycket ni vill!

"Hej, hur är det? Jag saknar dig"