Ut ur diskot, in i vuxenvärlden.
Jag passar på medan värme finns! (Läs tidigare inlägg om snön om du inte förstår men vill förstå.)
"Utan att hänga ut mig för mycket" är verkligen en definitionsfråga. Jag har uppnått ett stadie där jag behöver nya bekantskaper. Där många av mina andra, äldre bekantskaper får mig att ifrågasätta om det var värt att lägga ner tid på att socialisera lite. Att vara social är inte det högst prioriterade på min lista "saker som gör livet värt att leva" men alla har vi sociala behov som behöver bli uppfylla på ett eller annat sätt.
Livet är att ständigt utvecklas. Även om man som jag kan behöva skrika och klaga över att det ska vara så invecklat att utvecklas. Och att man är så illa tvungen att utvecklas (samt ta ikapp för svunnen tid). Och grundläggande behov är att bli hörd, att bli sedd och bli förstådd och ändå, trots att det låter konstigt ibland, bli respekterad för den man är, för det man tycker även om det är pappegojja ibland.
Jag har hört så mycket. När jag egentligen bara inte gjorde mig förstådd och ingen var ens intresserad av att förstå det heller. Jag är bara galen. Jag måste växa upp. Jag är inte som alla andra. Jag är inte hit eller dit.
Jag har fått tänka och fundera lite, fått lite panikkänslor, lite alienaktiga känslor och tack vare en kurskamrat en lugnare känsla. Hon heter egentligen samma sak som mitt mellannamn (Elisabeth) men kallas nått helt annat. Vi pratade väldigt fort, under minuten nästan och jag kunde luta mig tillbaka och i mer lugn och ro.
Men jag skulle gärna låta bli att ödsla tid på människor som inte lyssnar eller frågar vad jag menar egentligen. Att bli vuxen är inte att acceptera att människor är en hög oförstående jävlar som borde stängslas ute från min gård, min dator och min mobil. Att bli vuxen, i mina ögon, är att förstå. Och hur, för att sammankoppla med översta delen, ska jag förstå hur vuxenvärlden funkar om de bekantskaper jag har inte ger mig något? Just nu går jag på "lektioner att vara vuxen" på den psykiatriska mottagningen. För de får betalt för att förstå, att respektera och ge rådgivning. Jag betalar gärna och lägger tid på att få ut vad jag vill.
Och här tänker jag avsluta. Med frågetecknet och den dimmade AHA-lampan hängande i luften.
Jag har fått tänka och fundera lite, fått lite panikkänslor, lite alienaktiga känslor och tack vare en kurskamrat en lugnare känsla. Hon heter egentligen samma sak som mitt mellannamn (Elisabeth) men kallas nått helt annat. Vi pratade väldigt fort, under minuten nästan och jag kunde luta mig tillbaka och i mer lugn och ro.
Men jag skulle gärna låta bli att ödsla tid på människor som inte lyssnar eller frågar vad jag menar egentligen. Att bli vuxen är inte att acceptera att människor är en hög oförstående jävlar som borde stängslas ute från min gård, min dator och min mobil. Att bli vuxen, i mina ögon, är att förstå. Och hur, för att sammankoppla med översta delen, ska jag förstå hur vuxenvärlden funkar om de bekantskaper jag har inte ger mig något? Just nu går jag på "lektioner att vara vuxen" på den psykiatriska mottagningen. För de får betalt för att förstå, att respektera och ge rådgivning. Jag betalar gärna och lägger tid på att få ut vad jag vill.
Och här tänker jag avsluta. Med frågetecknet och den dimmade AHA-lampan hängande i luften.
Kommentarer
Trackback
