Det normala hittar man inte djupt in i skogen.
Jag fick ett brev på posten i början på veckan. När jag öppnade det så ryckte det i min mungipa av lesshet eller liknande. JAHA! Så NU passade det?! Men det var på tiden att jag fick den där läkartiden jag efterfrågade i början på februari. Nu sitter jag här och faktiskt är tacksam över att jag har den där tiden bokad. För jag är i en ny omgång härdsmälta. Och jag är säkert som lopporna i loppexperimentet.
Jag får härdsmälta av synintryck, intryck och av beteenden, rörelsemönster och beteendemönster. Jag får härdsmälta över att ge upp hoppet om tillräcklig personlig utveckling och jag ger upp hoppet om att uthärda alla "måste bara fråga..." "måste bara få säga..." Någon bara behöver nicka, kalla mig knäpp men jag måste säga. Måste få skriva. Det är som att bära på en såndär saftig hemlis där det rycker i huden av att vara tyst. Bara måste få säga.
Jag orkar inte hålla på att tänka "är det socialt accepterat?" "är det en okey fråga?" "kommer jag bli lugnare av att få ett svar?" "kommer jag bli stressad i väntan på svar?"
Kommer detta förstöra något?
- Nej, det är inget som är helt.
Behöver jag ens posta detta? Jag sitter med en känsla av kräks upp i halsen i sängen med datorn och försöker LUGNA NER MIN SKALLE. Men jag har i alla fall lyckats få ner pulsen från 90 till 70 på två timmar.... Hur funkade det där med att bryta ner sin egna hjärna?
Det är inget som kommer återgå till det normala igen. Det normala hittar man inte djupt in i skogen.
Är philo den manliga formen av philia? Filasof. Filosof.
Kräks på detta. Huvudvärk. Sakta ner, små signalbåtar, SAKTA NER, ni är för snabba för min IQ.
Kommentarer
Trackback
