Dagens kris.
Dagen började vettigt och jag fick lite saker gjorda "i skolan". Sen för typ halvtimmen brakade det loss och just nu sitter jag och funderar på varför jag envisas med att vara såpass snäll att låna ut pengar, erbjuda avbetalningar när jag är en fattig student.
Varför envisas jag med att ta för givet att få tillbaka pengarna, skriver av skulder mot annat än pengar. Jag är sjukt fattig, kom jag på när jag skulle köpa hästmat och tänkte på 13 i 13. Alltså, tandläkartid idag kl 13. Så jag fick vända halvvägs och åka hem igen för att lösa mitt dilemma.
Vad gör mig då så extremt förbannad (på mig själv främst)? Jag har runt 15-20 tusen ute hos andra än mig. Pengar jag slet ihop under sommaren och som jag själv fått möjligheten att delbetala/spara ihop till saker. Jag har en deal med ett värde av 9000kr, som funkar bra men av någon anledningarna har delbetalningen inte nått från avsändare till mig. Och nått kan ha gått fel, saker ingen av oss kan rå för, men det är pengar jag måste ha och det är redan 13 dagar försenat. Skit kan hända men varför är jag så envist snäll?
Så varför brakar det loss? Jag har köpt två bilar istället för en sadel till Ubbe. Och bara för att jag aldrig är nöjd så har jag ingen av dem kvar. Den ena skrev jag av en egen skuld med och den andra, ja, den säljer jag på avbetalning! Förbannade jävla...Och jo, för att allt jag gör, gör jag för mig och Ubbe. Nu får jag skaka loss pengar från flera håll och det bidrar till att jag blir sur. Jag har 3000 kr utlånat som skulle sitta på Ubbes egna konto. Varför gör jag såhär mot mig själv? Hjälper andra med medel jag egentligen inte har. Jag hoppas verkligen att ni som har fått denna möjligheten från mig läser detta och är tacksamma för min snällhet, och att ni prioriterar att få tillbaka pengarna till mig i den mån ni kan.
Tänk positivt, skrev jag på facebook. Utnyttja energin. Jag vet åtminstone att jag inte ska skratta utan gråta.
Kommentarer
Trackback
