Slut nr 2.
Eftersom det gnager i mig att inte lyckats sätta ord på frustrationen så får jag göra ett nytt inlägg, med nya infallsvinklar.
När jag kom hem efter hajken blev jag frustrerad. Inte för att jag har dåliga föräldrar på något vis. Utan för att jag lever i ett flyttstadie där jag måste ut ur huset snarast och inte kan flytta in i en tom lägenhet som jag kan kalla Mitt Hem direkt. Det är också väldigt turbolent kring hästarna, skolan och jobbrelaterat. Det enda jag har i mitt liv som inte är turbolent är de rum jag försökt att inte ställa till för stor flyttoreda i, så jag har någon fast punkt i mitt liv. Något som jag kan strukturera upp all kalabalik runt och hitta en avslappning i.
När jag kom hem från hajken blev jag frustrerad. Inte för att jag har dåliga föräldrar på något vis. Utan för att jag har ett behov av att inte utsättas för (för mycket) förändring eller chockas av att det som är min stabila punkt är förändrat. Jag har full förståelse för att mina föräldrar väljer att ta en städpaus och kolla på TV i mitt vardagsrum då de inte har tv i sommarhuset ännu. Jag har även full förståelse för att de kan tycka att jag har det lite stökigt och rörigt. Men ni vet hur det är, det är ju mitt stök och min röra. Jag har inga direkta svårigheter med det eftersom jag vet var allting ligger och varför det ligger som det ligger (ordning i kaoset, som ni hört talas om).
När jag kom hem efter hajken blev jag frustrerad. Inte för att jag har dåliga föräldrar på något vis. Utan för att jag lever i ett flyttstadie där jag måste ut ur huset snarast och inte kan flytta in i en tom lägenhet som jag kan kalla Mitt Hem direkt. Det är också väldigt turbolent kring hästarna, skolan och jobbrelaterat. Det enda jag har i mitt liv som inte är turbolent är de rum jag försökt att inte ställa till för stor flyttoreda i, så jag har någon fast punkt i mitt liv. Något som jag kan strukturera upp all kalabalik runt och hitta en avslappning i.
När jag kom hem från hajken blev jag frustrerad. Inte för att jag har dåliga föräldrar på något vis. Utan för att jag har ett behov av att inte utsättas för (för mycket) förändring eller chockas av att det som är min stabila punkt är förändrat. Jag har full förståelse för att mina föräldrar väljer att ta en städpaus och kolla på TV i mitt vardagsrum då de inte har tv i sommarhuset ännu. Jag har även full förståelse för att de kan tycka att jag har det lite stökigt och rörigt. Men ni vet hur det är, det är ju mitt stök och min röra. Jag har inga direkta svårigheter med det eftersom jag vet var allting ligger och varför det ligger som det ligger (ordning i kaoset, som ni hört talas om).
När jag kom hem från hajken blev jag frustrerad över att min ordning i oredan bland tvätten eftersom den var flyttad (för andra gången så nu finns det ingen reda kvar i oredan). Jag blev även frustrerad av att se ett blänkande svart soffbord istället för min lilla oreda med korg för småplock, ljus, diverse papper osv på bordet. Att det stod på bordet intill spelade ju ingen roll. Mitt vardagsrum var förändrat för att kunna fungera som rum för mina föräldrar. Och visst förstår man att de bara uppfattar min oreda som enerverande när de håller på att flyttstädar.
Jag kan även tillägga att jag höjde min medicindos igår kväll för att mildra eventuella nervsammanbrott så de inte ska gå ut över någon. Om jag sen ska leva på frukt och vatten för att slippa mer viktnojja så får det vara så. Imorgon har jag möte med läkaren med, för att jag var helt inställd på att sjukskriva mig ett par veckor för att inte kollapsa fullständigt. Men det är inte alltid jag hänger med i svängarna själv.
När jag kom hem från hajken blev jag frustrerad över att höet hade börjat sina och mamma som kan ta smskontakt med "höleverantören" inte hade skickat iväg ett sms. Men det var ju inte mer med det utan det gjorde hon ju utan konstigheter. Liksom. Inga hard feelings där. Men jag blev frustrerad igen när vi stallade och det visade sig att det var mer akut än jag hade uppfattat det och min bägare rann över nått så innibombens. Och inte fanns grejerna till Lill-Lasses Arnicados där "de skulle va" heller (i diskmaskinen, snällt ju!). Och såklart gick det ut över mamma, som är värd mer än att få en form av utskällning av en väldigt trött dotter. Vi skiljdes inte åt som vänner precis. Och jag gick in, tog min dubbeldos med medicin, pratade med grannen en stund och somnade sen.
Nu när jag tagit mig längre tid att försöka beskriva mer om gårdagens nervsammanbrott kan jag bara kommentera det med ett par saker. Det var enerverande att va sur och frustrerad dagen innan och samma dag som mors dag. Jag hoppas att vi blir klara med flyttfanskapet snart. Jag ska fortfarande leva själv med eventuell dator och mina djur.
När jag kom hem från hajken blev jag frustrerad över att höet hade börjat sina och mamma som kan ta smskontakt med "höleverantören" inte hade skickat iväg ett sms. Men det var ju inte mer med det utan det gjorde hon ju utan konstigheter. Liksom. Inga hard feelings där. Men jag blev frustrerad igen när vi stallade och det visade sig att det var mer akut än jag hade uppfattat det och min bägare rann över nått så innibombens. Och inte fanns grejerna till Lill-Lasses Arnicados där "de skulle va" heller (i diskmaskinen, snällt ju!). Och såklart gick det ut över mamma, som är värd mer än att få en form av utskällning av en väldigt trött dotter. Vi skiljdes inte åt som vänner precis. Och jag gick in, tog min dubbeldos med medicin, pratade med grannen en stund och somnade sen.
Nu när jag tagit mig längre tid att försöka beskriva mer om gårdagens nervsammanbrott kan jag bara kommentera det med ett par saker. Det var enerverande att va sur och frustrerad dagen innan och samma dag som mors dag. Jag hoppas att vi blir klara med flyttfanskapet snart. Jag ska fortfarande leva själv med eventuell dator och mina djur.
Kommentarer
Trackback
