Mitt liv som inte längre är till skogs.

Jag brukar få för mig att jag har rätt lätt för stressade situationer. Akuta situationer osv där man ska hålla huvudet kallt. Och det kan ju stämma till en viss del. Men som i alla sätt att tänka går det att se på detta på flera sätt, jag är inte alls stresstålig utan har lättare för att skjuta undan de känslor som "inte får plats" i situationen. Att stressen på så vis inte blir lika känslomässigt jobbig. Hänger ni med i hur jag svänger runt min fundering nu?
 
Jag sitter här nu och har råkat ut för mitt andra nervsammanbrott inom 2 veckor. Jag har haft en skitbra dag. Jag har satt upp en stjärna till på min pluslista, jag var stolt. Jag har stått ut genom ett skräckinjagande åskoväder. Jag har eldat och kört en maskin disk och jag har planerat inför skolhelgen. Och jag ska tillägga att jag mår förbaskat dåligt, snörvlar och fryser/svettas om vartannat. 

Men vad jag har gjort under dagen är inte alls lika viktigt som hur mycket det syns att jag har gjort (nydiskad disk i maskinen, fullt med disk på diskbänken tex). Så nervsammanbrottet kom ju som ett brev på posten när föräldrarnas flyttstress kom in i bilden och det såg ut som att ingenting hade hänt här i huset.

 

Så jag körde iväg dem med gråten i halsen och tog tag i det jag hade tänkt göra klart med mamma i lugn och ro. Så nu är det klart. Och jag mår fortfarande illa. Och jag är så förbannat ledsen. Och jag är inte kapabel till att prata ut ännu även om jag vet att det är så jag ska göra. Men förbannat ledsen ändå. Jag måste få bryta ihop.

(Och som alla vet är detta bara en sida av dagens sammanbrott)