Mitt liv som inte längre är till skogs.

När jag kom fram till väntrummet så överhörde jag två st prata om att de hade tid med den läkaren jag skulle in till kl 13. Så jag gick helt enkelt och kollade om det var dubbelbokat, vilket det var pga ett akutmöte. Så när jag hade lugnat ner mig igen så körde jag och köpte hem frukt&grönt, skrapade en triss och fick sedan klartecken att komma tillbaka för att ha mötet.

 

Det fanns inte så mycket att säga. Det mesta av stressen har blivit löst under helgen (med tanke på hur helgen kändes känns det ju fel att säga att något löst sig men så är det!) och vi pratade mest om min höjda dos medicin (vilket såklart är okey, det var sagt från början att jag kunde höja om jag ville vid start) och såg till att det finns medicin hela sommaren ut. Sen pratade vi om min kinkighet med mitt hem, att det är en del av anledningen att jag står på kölistan för utredning, för att avgöra om det är "normalt" eller om det bottnar i något annat. Men visst kan jag inte låta bli att ifrågasätta, om att jag är petig med mitt men ändå kan låta bli att vara petig hos någon annan (som hemma hos föräldrarna, eftersom det oftast är där jag är och hälsar på). Äsch. Jag lägger funderingen på "hold" och så väntar vi in utredningen istället. Vissa saker är så onödigt att spekulera ikring.

Appråpå utredningen så skulle läkaren kolla upp om kötiden är kortare i Kalmar än i Eksjö. Jag hoppas att det är en kort kölista för det börjar bli något enerverande att vänta. Jag börjar liksom få slut på synvinklar, verktyg och utvecklande idéer och det där handlingsförlamande läget känns mer och mer lockande. Men jag är ju inte en som ger upp. Jag är den som fortsätter oavsett hur plågsamt det är tills det löser sig på ett eller annat vis. För sådan är jag. Envis.

 

Men...
Jag kan inte låta bli att skratta varje gång jag får frågan om jag tänker på döööden.

 

Varför ska jag tänka på döden när jag spenderat ~10 år med att bli kvitt tankarna (eller den flykt som den representerar)? Jag tänker fan inte dö i onödan! Men det är plågsamt att kämpa för ett funktionellt liv, det tänker jag inte sopa under mattan med. Nu har jag väl förhoppningsvis haft mitt breakdown så jag har nya tag att ta tag i. Med start att klä på Ubbe kläder efter väder och sin nya flughuva samt vatten ner till gullungarna i stallet. Tjoho!