Mitt liv som inte längre är till skogs.

Jag sitter här med en kall Guiness efter att ha jobbat hela helgen.

Jag har fortfarande inte hittat alla ord men jag gör ett nytt försök, för 6e gången.

Det börjar närma sig en månad i det nya stallet. Jag trodde att det skulle kännas väldigt konstigt och jag var beredd på att känna mig utanför. Lilla Sinnerstad är för mig en stor, snygg, prydlig, trevlig och häftigt DRESSYRSTALL. Och visst är det ett dressyrstall. Hästarna i stallet är väldigt dresserade och trevliga och stallchefen är tränare. Jag har själv haft ett pass för henne med Luisa, ett Quartersto som jag försöker rehabilitera samtidigt som att hon är mamma till kära Olivia. Man är aldrig fullärd och jag fick många goda tips i tömkörningen. Personerna jag har mött i stallet är fenomenala på sina egna vis. Det svämmar över av personligheter - trevliga sådana.

 

Det va kanske ett galet beslut att flytta en PSSM-positiv häst och en 1,5åring till ett träningstall med utetider 8-16. Men det går rätt bra och jag har inte ens börjat att ha Luisa gående i skrittmaskinen eller skrittbandet som finns på anläggningen. Olivia verkar vänja sig och vi börjar hitta tillbaka till vår träning inför Halter, Showmanship och LL. Men hon har haft det aningens svårt med alla flyttar, vilket är förståerligt. Vi får se hur det utvecklar sig, jag känner just nu att jag tänker ta för givet att det kommer gå bra (jag pallar inte byta stall hela tiden pga "omständigheter").

 

Det är så skönt att inte stå där själv, ute i ett stall långt ute i skogen. Lilla Sinnerstad känns som en investering i min hälsa haha! Och Elin! The one and only Elin!

ÄSCH. Jag får väl uppdatera bloggen oftare för att ge er rätt, underbara bild av detta FENOMENALA ställe. I LOVE LILLA SINNERSTAD.