Mitt liv som inte längre är till skogs.

Min semestervecka fylldes snabbt upp av en mängder akuta saker i behov av lösningar. Jag har gått på högvarv i lite mer än 7 dagar och jag känner varje tecken på utmattning. Min hjärna går på 200% - med en användbarhet på 5%. Skulle jag behöva springa för mitt liv skulle jag få spela död istället. Jag tänker inte vara hardcore och köra på som att inget händer. Jag har ingen plikt att vara starkare än vad jag är - vilket i sig gör mig stark.

Imorgon vid 10 ska jag äntligen få rinna över och se vad allting kommer samlas i. Det känns som att jag står vid en avgrund där hur jag än ramlar så kommer jag falla rakt in i en möjlighet. Det känns som att jag behöver tänka. Ta snabba beslut. Ta bra beslut, även om det är okey att ta fel beslut. Jag måste våga ramla - helt enkelt.

 

Jag gnisslar tänder dygnet runt.
Jag känner hur syrebristen i hjärnan ger mig kognitiva svårigheter.

 

Men jag mår inte dåligt. Det är en stor skillnad mot medveten stress/press och regelrätt "må dåligt". Jag är jätteglad över det liv jag har, även om det ibland blir lite kämpigt. Detta är för fabian en lek i jämförelse med vad jag har gjort hittils. Jag känner mig äkta, om än lite ensam. Jag bygger lego. Jag bygger mig ett liv. Jag balanserar lugn med utmaningar och äventyr. Jag tänker inte va hardcore.

 

Tack Hattmannen (Jocke) för att du stöttade mig igenom helgen. Ovärderligt. Och tack för att du fixade min dator. Och fick mig att kika på den där hatten som nu ligger här bredvid. 

 

Stay calm and trust the universe.