Mitt liv som inte längre är till skogs.

...det är en resa inuti skallen och ut till alla olika nerver i kroppen. Från Tourettes till ångest som ska pysa ut. Om hur det inte är bra om pyshålen blir igensatta. Och där har jag suttit och försökt greppa om verkligheten over and over again. Avskyr sådana här dagar. Avskyr. Och för varje stund som gick under föreläsningen så blev jag bara tröttare och tröttare, ljudkänsligare och mindre omgivningsförståelse. Back to fucking basic. Och jag ska ju säga det, att detta basic är inte vad jag är van vid. Antingen så spelar jag, är i någon mer lätthanterlig roll eller så är jag så basic jag kan vara. Hur ska jag veta? (Utredning)

Jag är återigen hopplös inför framtiden. Jag kämpar för att återupphålla så jag kan genomföra det som är hoppfullt, givande och glädjande (Ubbe). 

 

Jag dricker vin, äter chili-oliver och kollar på Men in Black (så lågt att det knappt hörs, gissar jag på, dvs helt lagom högt just nu. Eller kanske lite för högt ändå.)

 

Jag hade gäna åkt med hem till föräldrarna men jag orkar inte med LJUD. Jag orkar inte med att känna mig konstig. Jag orkar inte med att hålla skenet uppe för att slippa känna mig konstig. Jag orkar inte att ens behöva tänka någon tanke om något. Bara få vara utom synhåll, tankehåll från alla. Jag hade gärna pratat mer med Tommy, föreläsaren, men jag orkade inte med att veta att han kommer röra runt mer i min skalle.

 

7 Mars åker jag på samtal med läkaren. Jag tänker inte gå därifrån utan ett recept med passande innehåll. Jag har inte lust med dessa kamper när jag måste få inkomst att ta hand om, träna och fortsätta ha Ubbe.

Nu ska jag ta en cigg och gråta en skvätt. Efter att jag har sänkt volymen lite till.