Mitt liv som inte längre är till skogs.

Jag känner mig elak, oempatiskt, osmidig och helt enkelt helt dum i huvudet. Jag har virkat i snart två dagar, stickat i ännu fler. Jag har sovit sämre än någonsin i snart 4-5 veckor och verkar vara påväg in i en ny drömfas.

Och jag känner att jag knappt kan öppna käften utan att trampa nån på tårna. Utan att målas ut som oempatisk. Som osmidig. Som elak. Och idag är jag trött, väldigt trött, och hade nog behövt öppna käften och släppa ut vad det nu är som ska ut.

 

Men jag känner att allt jag säger är elakt. Allt jag gör är fel. Och det känns som att det inte skulle förvåna mig om jag får skit bara för att jag skriver om det på bloggen. Men jag måste skriva. Jag måste få ur mig oron för att kunna låtsas att allt flyter på. För att låtsas att jag orkar med varje minut som går. Fake it til you make it.



Och vet ni. Jag har en stark känsla av att inte alls uppdatera min blogg. Att bara hålla käften och fortsätta våndas. Fortsätta samla på mig. Fortsätta bygga upp upplevelser som ska bearbetas när jag väl sover. Fortsätta känna mig som att jag inte hör in. Jag känner mig som en krokodil bland småfåglar. Som en kollibri bland myggor. Som ett stearinljus framför en bordsfläkt.



Vet du vad?

Jag är inte det minsta arg. Jag är frustrerad - på mig. Jag är frustrerad - på mig för att jag inte kan reda ut situationer. Jag är frustrerad - på mig för att jag känner sådant som säkert inte har en förankring i verkligheten. Jag är frustrerad - för att det känns som att jag är på en helt annan våglängd, frekvens, än alla andra. 

So I got edges that scratch
And sometimes I don't got a filter
But I'm so tired of eating
All of my misspoken words
I know my disposition gets confusing
My disproportionate reactions fuse with my eager state

 

Jag känner mig nertryckt i skorna och det tänker jag tillåta mig att känna. Finns ingen anledning till att låtsas.