En skitskraj optimist.
Jag har för många ord som vill ut. Jag har för mycket saker som behöver pysas ut för att minska trycket inombords. Jag gör mina andningsövningar på löpande band, jag ligger på golvet mer än vad jag ligger i sängen känns det som. Andas in, andas ut, andas in, andas ut. I ren desperation hittar jag olika minnen, olika saker att skriva om men jag kommer aldrig fram till grunden. Jag går som katten kring het gröt för verkligheten är så hemsk. Jag gråter inte längre men jag känner trycket av tårarna, det är inte bra.
Är det något som jag lärt mig med mina 14 år av depression och ångest så är det att prioritera det som är positivt. Det viktigaste är att hitta det som är bra, det som ger energi och det som ger glädje. Det är jätteviktigt att inte fastna i det negativa, i det tråkiga, att gå in i överlevnadsinstinkterna. Dvs att se till att överleva varje dag. Det viktigaste är att se till att livet inte är för plågsamt, att ta vara på alla tillfällen att leva, att fortsätta drömma, att fortsätta visualisera framtiden. Att inte fastna i det dåliga. Det kommer lösa sig.
Så därför skriver jag. Min hjärna letar ständigt efter sätt att kasta ner mig i djupet, dra i handbromsen och få mig att ge upp. Jag älskar att leva. Jag älskar alla stunder då jag får tillbaka energi och jag prioriterar att utsätta mig för fler av de situationer som kan ge energi. Men jag vet att jag är på gränsen. Jag ser varningssignalerna. Jag ser också en styrka som jag inte brukar ha, jag är funktionell i kropp och knopp. Detta kommer ha ett slut, situationerna kräver av mig att jag är stark ett tag till. Jag ber bara till gud att jag kan slappna av sen.
Jag vet att jag skriver om hur jag är positiv, hur jag visualiserar, hur jag tänker. Men ni får gärna visa att ni bryr er ändå, för det är fan inte lätt just nu. Jag bygger förhoppningsvis upp ett säkerhetsnät med detta inlägget, jag har inte lust att gå vilse. Imorgon ska jag grooma min Ubbe.
Andas in, andas ut, andas in, andas ut, andas in, andas ut.
Är det något som jag lärt mig med mina 14 år av depression och ångest så är det att prioritera det som är positivt. Det viktigaste är att hitta det som är bra, det som ger energi och det som ger glädje. Det är jätteviktigt att inte fastna i det negativa, i det tråkiga, att gå in i överlevnadsinstinkterna. Dvs att se till att överleva varje dag. Det viktigaste är att se till att livet inte är för plågsamt, att ta vara på alla tillfällen att leva, att fortsätta drömma, att fortsätta visualisera framtiden. Att inte fastna i det dåliga. Det kommer lösa sig.
Så därför skriver jag. Min hjärna letar ständigt efter sätt att kasta ner mig i djupet, dra i handbromsen och få mig att ge upp. Jag älskar att leva. Jag älskar alla stunder då jag får tillbaka energi och jag prioriterar att utsätta mig för fler av de situationer som kan ge energi. Men jag vet att jag är på gränsen. Jag ser varningssignalerna. Jag ser också en styrka som jag inte brukar ha, jag är funktionell i kropp och knopp. Detta kommer ha ett slut, situationerna kräver av mig att jag är stark ett tag till. Jag ber bara till gud att jag kan slappna av sen.
Jag vet att jag skriver om hur jag är positiv, hur jag visualiserar, hur jag tänker. Men ni får gärna visa att ni bryr er ändå, för det är fan inte lätt just nu. Jag bygger förhoppningsvis upp ett säkerhetsnät med detta inlägget, jag har inte lust att gå vilse. Imorgon ska jag grooma min Ubbe.
Andas in, andas ut, andas in, andas ut, andas in, andas ut.
Kommentarer
Trackback
