Mitt liv som inte längre är till skogs.

Jag är i bitar och jag ser inte fram emot den tiden som kommer. Jag vet inte hur jag ska skriva detta på ett bra vis så jag skriver det så bra jag kan.

Det är.

Det är som det är.

Vi har gjort allt vi har kunnat. Vi har vårdat och pysslat om mitt livs bästa häst. Vi har åkt många timmar transport till kliniker. Vi har tagit mängder med röntgenplåtar. Vi har pratat med flera veterinärer om second opinions. Lasses bogledsskada är för stor, Lasse har för mycket artros, Lasse kommer inte ens kunna gå i hagen, Lasse har för ont. Jag hatar detta. Jag avskyr det av hela mitt hjärta. Det är orättvist. Det är hemskt och det är för jävligt.

Vi kommer att låta Lasse springa vidare.

Under den vecka som gått har vi sett till att få alla papper klara. Vi har funderat på hur vi på bästa vis kan ge Lasse det bästa in till det sista. Jag har med ångesten upp över huvudet svalt ner detta så jag har kunnat se på denna perfekta hästen utan att spy, utan att minsta kontrollen vid intag från sjukhagen. Lasse ska ha det bästa till sin sista stund. Jag beklagar. Jag har hållt på detta tills efter min träning med Ubbe, jag har inte vågat låta situationen med Lasse bli större eftersom det enda som håller ihop mig är Ubbe. Nu fick det vara nog. Nu har ni också fått veta. Jag beklagar.