Minnesbilder
Jag var långt ifrån ett bra humör igår när jag körde ut till stallet. Magknip, ytlig andning, spänd i bröstet, alla tecken på en ångestattack. Ju närmare stallet jag kom desto fler minnesbilder dök upp. Hur vägen än svängde så lurade en ny minnesbild. Det var hemskt, tårarna tryckte och jag sökte febrilt efter min medvetna andning. Det tar bara 5 minuter att köra till stallet men igår kändes det som en evighet. Vägen, minnena och solens starka strålar var plågsamt.Sen hände det något. När bilen rullade in på stallplanen så försvann ångesten. I stallet kände jag mig hemma och säker. Jag tog in min kära Ubbe, lät honom äta hö under tiden jag gjorde mina andningsövningar och kom iväg på en trevlig ridtur.Jag tycker att det jobbigaste är att ta sig ur ett dåligt mående, att få stopp på ångesten. Att vara i ångest är ansträngande, det vet jag men min uppfattning är att det är lättare att stå ut, att bli van än att förändra. Jag är tacksam över att stallet bröt min ångest igår, att jag åkte de korta 5 minutrarna hem med ett stort leende.
Kommentarer
Trackback
