Mitt liv som inte längre är till skogs.

När jag var liten hade jag en återkommande dröm. I denna drömmen skulle jag hjälpa jordens befolkning att flyga till månen. Vi byggde och byggde på vår rymdraket! Världen var som gjord i lera, människorna wobblade som gele och känslan var väldigt konstig, grå-brun på något vis. Väldigt konstigt. I denna dröm kom dagen med stort D, dagen då vi skulle skjuta iväg vår rymdraket. Vi firade och vi var väldigt glada! Men sen såg vi hur månen blev större och större. Månen var påväg att trilla ner på jorden! Panik utbröt i gele-lera-världen. Denna dröm om att åka till månen gick helt i kras när månen trillade ner på jorden och utplånade allt liv.

Jag har än idag lite problem med att "det kommer ändå inte gå vägen i slutändan" och jag har svårt att bygga upp en förhoppning. Men jag gör ständigt nya försök för att motbevisa detta. Jag står just idag eller mer bokstavligt så sitter jag här idag och visualiserar. I min ena hand håller jag två drömmar som kommer bli krossade inom de närmaste veckorna och månaderna, i min andra hand håller jag mitt hopp om framtiden. Om ni ser detta framför er så kan ni också se att mellan mina två vågskålar sitter mina kraftigaste vapen, mitt hjärta, mina lungor och min hjärna. Just idag jobbar de tre på högtryck för att sortera och bearbeta drömmar, jag får verkligen se till att min andning fortsätter att vara djup. Jag får panik efter bara en kort stund med ytlig andning, jag håller andan och får spänningar i bröstkorgen. Att andas medvetet, att andas korrekt är mitt vapen för en fungerande hjärna och en stabil och lugn puls från mitt hjärta.

Två stycken drömmar kommer gå i kras.
Två väldigt stora drömmar.

Jag visualiserar min framtid utan drömmar som går i uppfyllelse och där finns hopp. Där finns glädje. Världen kommer inte gå under, livet kommer forsätta.