Mitt liv som inte längre är till skogs.

Det går fler och fler dagar där jag hör och konstaterar att livet aldrig kommer att vara lätt. Det som däremot går att påverka är hur man ser på livet, vad man gör med livet och hur man väljer att göra för att orka med livets påfrestningar. Jag har tidigare skrivit om min livsenergi-filosofi, om hur trötthet, lesshet och brist på energi är en form av negativ, rutten energi som måste tömmas ur för att fyllas på med positivare energi. Jag tänker återkoppla till detta här.

Som en del av er vet så är min 1åriga quarter allvarligt skadad, en bogledsfraktur då han har skelettförändringar och röntgenbilderna ser kajko ut. Och som ni vet så gör jag allt för mina hästar, det finns inget i mitt liv som inte kan återkopplas till mina hästar. Både jag och Lasse (min åring, inte pappa) har en stark livsgnista, ett allmänt välmående trots all skit som händer. Jag skulle säga att jag har inte hamnat i den ruttna energifällan, det strömmar bara positiv energi! Jag kan sitta här bakom datorn med en klump i magen, en rädsla för hjärtinfarkt och fingra på mobilen om jag ska ringa läkaren och be om lugnande för att orka med allt, låta tårarna rinna och krypa ihop i fosterställning. Men vet ni vad, jag mår bra ändå. Jag vet precis vem jag är. Jag vet precis vad jag klarar av. Jag tvekar inte en sekund på min kapacitet. Det finns bara en sak som oroar mig och det är att behöva förlora Lasse. Och oron driver mig, den driver mig så starkt att jag känner mig ostoppbar och ringer till helt främmande människor utan att reflektera en sekund (jag tycker det är obehagligt att ringa okända människor).

Sen att jag tappar bort strukturen i livet utanför stallet är en annan sak. Jag har mina svårigheter. Jag har mina problem. Men jag faller ihop och klättrar upp igen. Mer än så kan jag inte göra.

Jag älskar mina hästar.