Mitt liv som inte längre är till skogs.

Idag har jag funderat kring negativa utgångar utifrån Erikssons Utvecklingsteori. De faser som jag haft mer negativa utgångar i är de som lägger grunden för duglighet, blyghet, underlägsenhet samt under tonårsperioden med att hitta sin egna identitet. 

 

Den fasen jag åldersmässigt är inne i nu lägger en grund i att kunna vara intim, inte bara sexuellt utan i allmäna relationer. "Utan rädsla att förlora sig själv". Denna fas varar till ungefär 35 år, vad jag minns. 

 

Det jag har upplevt senaste åren är en flykt från vad jag ansåg var en fejkad Kajsa, ut hit i skogen. Och här har jag i ett par år upplevt inre och yttre konflikter samt en stagnation i mitt liv. Men egentligen är det inte en stagnation, mer en latent period där jag försökte slutföra skoltiden (jag blev klar med gymnasieämnena 2010, när jag var 23) och testat på att jobba och starta eget. Det är egentligen under 2012 och de dagar som har hunnit gå 2013 som jag märkbart har utvecklats identitets- och utvecklingmässigt. Jag har utvecklats känslomässigt (även om det fortfarande svänger en hit och en dit) och jag har utvecklats i medvetenheten om mig själv. Jag kan gissa hejvilt men en av identitetsrollerna som kan skapas under tonårstiden är att aldrig bli klar med sin identitet, att alltid förändra och utvecklas, aldrig vara helt nöjd och fullständig i sin identitet. Och så skulle det ju kunna vara och om det är så, så får det vara så! 

 

Men jag har funderat väldigt mycket på detta eftersom jag har fått en ny känsla av att vara inom rimligt avstånd från föräldrarna. Ett nytt behov av dem liksom. De där föräldrarna som stöttar i utvecklingen, stöttar i funderingar och beslut inför att frigöra mig helt inför den såkallade vuxenvärlden. Jag känner att jag är inne i en ny kritisk period som kan bidra till positiv utveckling. Liksom. Jag håller på att förbereda mig inför att klippa navelsträngen. Liksom.

Ps. Ha lite överseende med ett svamligt inlägg, förkyld som satan