Mitt liv som inte längre är till skogs.

Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Jag flyr mina andingsövningar. Jag klarar inte av att tagga ner. Jag känner mig helt snurrig, avklippt. I en bubbla av för starka intryck. För höga ljud. För starka kontraster. Och när jag slutar att hålla andan och tar ett andetag lyfter sig bara bröstkorgen. Det gör ont, i nacken, i bakhuvudet, i revbenen. Jag får padda upp bakom huvudet för att kunna sitta och skriva - jag orkar inte bära upp mig själv. Men jag måste uttrycka mig. Måste pressa mig igenom detta och komma ut på andra sidan.

 

Och för att göra det måste jag göra mina andningsövningar och jag måste vila. Men. Jag börjar bara gråta. Livet är sorgligt just nu. Samtidigt som jag ser ljust på framtiden. Samtidigt som jag ser mörkt på framtiden. Jag har inte kapacitet att bolla detta på ett bra vis just nu. Jag har för ont. Jag ser för suddigt. Och min kropp värker och styrkan rinner ur mig snabbare än den kommer tillbaka.

 

Så jag sitter här med mina katter och får ont av att andas om jag inte tänker på det varje gång, sådär 6-10 gånger i minuten. 360-600 gånger i timmen. Finns ingen chans att jag kan sitta här och andas medvetet tillräckligt mycket.

Jag vill ge upp. Jag vill va svag och meningslös och bara ge upp. Om än bara för någon dag.

Men jag är tacksam över att jag är den jag är, jag vet att även om jag vill ge upp nu så kommer det aldrig ske. Jag blir så frustrerad på mig själv. Jag vill proppa i mig morfin för att få en paus från värken - men det kommer inte hjälpa. Det är dags att bryta ihop och komma igen. Everything is gonna be allright, be strong, believe. Jag har 14 timmar på mig.